Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormen (The tempest). -o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
lägsen vik, medan passagerarna landsatts på ön,
Ferdinand skild från. de öfriga och af sin far
begråten som drunknad, medan han sjelf å sin sida
sörjer denne som förlorad. Ariel får af Prospero
löfte att snart erhålla sin frihet till lön för dessa
och ännu några återstående timmars tjenster; närmast
skall han nu till Prospe-ros »cell» föra den sörjande
Ferdinand - och lockad af den för honom o-synlige
Ari-els spel och sång närmar sig verkligen denne (se
illustrationen å föreg, sida). Miran-da, som hittills
utom sin fader ej sett annat manligt väsen, än den
vederstygglige Ca-liban, fängslas af den för henne
så nya synen, och Ferdinand för sin del bländas icke
mindre; de båda unga höra vid första ögonkastet »redan
hvarandra till», enligt hvad Prospero sjelf med
hemlig tillfredsställelse
anmärker; han vill dock ej låta en så »lätt vunnen
seger minska bytets värde», utan
behandlar, trots alla Mi-randas förböner, med
stränghet
Ferdinand, den han låtsar sig tro kommit till ön som
spion och till straff för denna föregifna förbrytelse
ålägger att förrätta en tjenares grofva och tunga
sysslor. Ferdinand, besegrad dels genom Prosperos
egen, dels genom den trollmakt af naturligare slag,
som Miranda på honom utöfvar, måste underkasta sig,
till dess Prospero, rörd af de ungas kärlek, en
kärlek, för hvilkens skuld Miranda till och med är
färdig att föra sin fader bakom ljuset, genom
att aflösa den fångne i hans bördor, låter sin
förställning falla och skänker dem åt hvarandra, dock
med sträng maning att vara på sin vakt »tills Hymen
för dem tändt sin lampa»; och till firande af deras
kyskhetsföresats låter han Ariel och andra andar i
Junos, Ceres’ och Iris’ gestalter uppföra ett slags
symboliskt festspel, derifrån dock fru Venus och
hennes blindbock, Cupido, hvilka också velat spela
med,
snöpligen stängts ute. Ariels herre glömmer emellertid
icke de öfriga medspelarna i det större dramat,
och de trådar, hvarmed dessa, nu mera blifna
dockor i hans hand, skola föras mot det mal, han
af-sett. Faror hota: å ena sidan Neapels konung, som
af sin egen, genom den trolöse Antonio uppeggade,
broder tillämnas samma öde, som det Antonio fordom
beredt Prospero; från en annan sida Prospero sjelf,
genom den vanlottade Cali-ban, som har svårt att
förglömma, det ön från början varit hans. Med Ariels
tillhjelp besvärjas lyckligt dessa faror. Caliban,
som träffat ett par
af trossen från det kungliga fartyget, gycklaren
Trinculo och munskänken Stephano, af hvilka den
senare räddat sig på ett vinfat, som han sedan gömt
i land, ser i dessa två, åtminstone alltid skönare
än han sjelf, ej mindre än öfver-jordiska varelser -
en villa, som i väsentlig mån uppkommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
