Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
- Lefvande luftballonger. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försagdhet och blyghet att för en så imponerande
personlighet förråda, det jag i mitt hjerta lofvat
min tro åt en annan. Kom ihåg, huru ung jag är, på
samma gång modig och oerfaren (ett ögonblickets barn),
huru främmande för baronen, som, genom att taga min
tystnad för bifall, hindrade mig att svara! Och då
jag just repat mod och ämnade förklara hans misstag,
när han sade att han skulle tala vid min far –
ja, jag hade bestämdt fått fram något ord, om ej
i samma ögonblick häradshöfdingen och Selma kommit
in i templet. Då var allt förbi, och vi reste hem,
utan att ett enda yttrande vidare af friaren blifvit
ställt till mig, utom det tysta: ’I morgon’.»
»Jag tackar er för ert bemödande att göra allt tydligt
för mig. Men just nu uppskattar jag ej fullt er goda
mening och tiden är för er inne att vända om.»
»Det är sannt. Men jag vill tillägga ett par ord
ännu. Den moraliska kraft, jag möjligen förut,
åtminstone till en del, saknat, har denna morgon
kraftigare blifvit väckt. Jag lofvar er, att
blifva baron Patrik ett värdigt val. Jag tror
icke, att han älskar mig mer, än jag
älskar honom. Men nu vet jag, hvarthän jag skall
sträfva. Och ni skall få höra, att jag går fram på en
hedrande väg. Gif mig er hand till afsked, Detlof! Och
om ni ej kan få ordet förlåtelse öfver era läppar,
så uttala det en dag i ert hjerta.»
Han vände sig bort, utan att svara, och vek in på en
annan skogsstig.
Hon kallade honom ej tillbaka. Men då den utsträckta
handen föll ned, hviskade hon, under det de återhållna
tårarna nu fritt badade det ångestfulla, glödande
ansigtet: »O, huru högt han älskar mig – och jag
honom! Aldrig, aldrig kan jag glömma den fattige
riddaren af Landsby, som jag gjort ännu olyckligare
än han var. Men hvad helst som jag gjorde, skall han
ej glömma sin ed. Det är förbi. Hopp, kärlek, ungdom,
allt förbi! Jag var i går ett barn, i dag qvinna,
men med ett oläkligt sår i hjertat.»
*
Lefvande luftballonger.
Ett af de mest förundransvärda fenomen i naturen är
fåglarnas förmåga att sväfva i luften högt öfver
jordytan. De naturkunniga hafva förklarat, att denna
hos luftens inbyggare befintliga egenskap beror på
deras i proportion till storleken temligen lätta
och ovanligt muskelstarka kroppsbyggnad samt den
egendomliga anordningen, att på samma gång fågeln
sträcker vingarna till flygt, drager han djupa
andetag, hvarigenom de inuti kroppen varande så
kallade lungsäckarna blåsas upp och fyllas med luft,
hvarjämte benen och vingbenen äro ihåliga ooh fyllda
med luft i stället för märg.
Allt detta utgör värdefulla upplysningar om det
naturens under, som fåglarnas flygt framställer. Men
då man ser huru en del fåglar, sedan de kommit i
rörelse, kunna flyga fram långa sträckor i horisontel
riktning, utan att röra vingarna, således utan
att anlita muskelstyrkan, samt att roffåglarna ej
allenast höja sig sjelfva, utan äfven medföra ett rof,
hvars vigt motsvarar en betydlig del af deras egen
tyngd, så fordras en ytterligare förklaring öfver
att fågeln kan hålla sig qvar i höjden och icke af
tyngden drages ned till jorden, såsom det sker med
hvarje annan kropp, äfven om den är ihålig och fylld
med vanlig luft.
Denna förklaring har man uti fågels höga kroppsvärme,
som gör att den inandade luften i ögonblicket
uppvärmes och öfvergår i en gasart, hvilken är så
mycket tunnare och lättare än den omgifvande luften,
att fågeln i sin helhet blir lika lätt med eller
obetydligt tyngre än den luftmassa af hvilken han
uppbäres. Den i fågelns kropp inneslutna, uppvärmda
luften motverkar genom sin större spänstighet trycket
af den yttre, kallare luften. Med ett ord sagdt:
hvarje i atmosfären sväfvande fågel är att betrakta
som en lefvande luftballong.
Derför kan örnen simma i luften när han lefver och
andas, men träffas hans hjerta af jägarens lod,
så faller han till jorden med samma hastighet, som
hvarje annan kropp af lika storlek och vigt.
Under sina luftresor använder fågeln vingarna såsom
åror att ro sig fram med, hufvudet och stjertfjädrarna
att styra kursen, och om han vill göra en hastig
vändning åt ena sidan, vänder han hufvudet ditåt
och slår kraftigare slag med vingen på motsatta
sidan. När han vill sätta sig, sänker han sig ned
genom att uttömma luftsäcken.
Af det anförda framgår tydligt, att ingen menniska,
äfven om hon hade de bäst konstruerade vingar och
kunde sätta dem i rörelse med en muskelstyrka,
motsvarande fågelns, hvilket, i förbigående sagdt,
är alldeles omöjligt, skall kunna flyga upp i luften
eller någon tid qvarhålla sig der, ty hon kan icke,
såsom fågeln, genom några andedrag förvandla sin
kropp till en luftballong.
Men Gud har gifvit menniskan medel att öfvervinna
naturhindren och förmåga att, genom aktgifvande på
naturkrafterna och deras verkningar, lära sig i viss
mån efterlikna företeelserna i naturen. Sålunda har
hon lärt, att utanför sin egen kropp framställa
en luftballong och sätta sig sjelf i en gondol,
hvilken hänger fast vid ballongen, alldeles som det
stackars lammet, hvilket örnen röfvat på marken,
hänger fast vid hans klor under den luftiga färden
till örnnästet. Medelst denna inrättning kan menniskan
höja sig i luften, uppehålla sig der, öfverfara långa
sträckor och åter sänka sig ned till jorden. Det enda,
som felas, är konsten att styra luftskeppet till det
ställe, man önskar; men genom ett flitigt studerande
af fåglarnas flygt och vissa andra förhållanden torde
äfven denna konst kunna inhemtas.
Hittills hafva luftballongerna gjorts sfäriska, och
det är alldeles klart, att en sådan ballong måste
följa med vindens riktning; men om ballongen gafs
formen af en fågel och vid densamma anbringades
vingar eller segel, hvilka medelst snören ifrån
gondolen kunde ställas i den riktning, som för de
vid tillfället rådande vindförhållandena vore
tjenlig, kanske äfven ett roder, motsvarande fågelns
användande af stjertfjädrarna, så skulle måhända
resultatet blifva något annorlunda.
Visserligen skulle man med en sådan farkost icke
kunna kryssa sig upp mot vinden, såsom ett seglande
fartyg kryssar mot både vind och strömsättning;
ty fartyget drifves af vinden, men har mottryck af
vattnet, hvilket icke är förhållandet med ballongen;
men deremot är det antagligt, att om ballongen vore
väl balanserad, skulle man kunna styra den i en
kurs, som åtminstone i någon mån vore afvikande från
vindens riktning.
Det är dock lätt att framställa hypoteser och förslag,
som visa sig sakna praktisk tillämpning. Men en
hypotes har likväl all sannolikhet för sig, den
nämnligen: att det omsider skall lyckas menniskorna
att upptäcka rätta sättet att styra sina luftskepp
med samma säkerhet, hvarmed de lefvande ballonger, vi
dagligen se simma öfver våra hufvuden, styra kursen
dit de sjelfva önska. Innan dess lära dock många
misslyckade experiment komma att utföras och mer än
en djerf luftseglare med lifvets förlust få plikta
för sin förmätenhet att vilja täfla med atmosfärens
bevingade skaror.
G. C. Witt.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0067.html
