Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hulda räckte honom visserligen handen, men – hon
syntes mycket främmande.
-
XVIII.
Sjelfbeherrskning, sjelfkritik och sjelfkännedom.
Dessa tre ord representera tre så allvarliga och djupt
vigtiga begrepp, att de väl förtjena ett grundligt
studium vid lifvets högskola.
Sjelfbeherrskningen har den fördelen att genom of ning
kunna vinnas, men för att öfvas, måste nödvändigheten
deraf först inses och dertill förhjelper såväl
den fasta viljan, som den naturliga stoltheten
att icke låta främmande blickar genomskåda våra
intryck. En öfverlägsen bildning har man ofta funnit
ej vara tillräcklig, emedan den lätt råkar följas
af en obevakad retlighet. Hvad nu beträffar sjelfkritiken,
så är den vetenskapen mycket vilseledande, till följd af de
många irrbloss, som vilja föra på afvägar. Så heter det:
»Jag inser, att jag hade fullkomligt orätt i det der; ja,
det kan icke bestridas. Första upprinnelsen till min
tanke var dock både god och klok. Men hvem kan ej i
utförandet råka taga miste? Det händer de största förmågor.»
Svårast är sjelfkännedommen.
Huru mången dömmer ej med oförfalskad blick personer,
saker och händelser, dömmer från afstånd genom
förståndets, tankens, snillets eller känslans
synglas? Men hvar är det synglas slipadt, genom
hvilket en menniska lyckas taga full reda på de
hemlighetsfulla djup, som ligga dolda i själen och
ofta till hennes egen största öfverraskning plötsligt,
liksom hafvets djup, skjuta upp klippor, på hvilka
mera än en genomförd beräkning kan stranda? Förgäfves
höres och tonlöst bortdör då den vises ord: </i>»Känn
dig sjelf!»</i> Menniskan måste nästan tvingas att
tro, det hon äger rättighet att lära känna allt,
undantagandes sig sjelf, och att hennes inre lif från
första uppvaknandet till sista insomnandet förblir
en i det närmaste olöst gåta.
Emellertid, om det skall vara en tröst, är det en
sak af föga vigt för många, hvarför man underkastas
att se saken från olika synpunkter. »Man förändrar
sig», det är ju fullt tillfredsställande, ty man kan
naturligtvis icke veta, hvad morgondagen medför,
och på sin höjd säger man då: »Jag trodde aldrig,
jag skulle ändra mig. Jag var så säker.» Man kan dock
aldrig vara säker på något – det är saken.
Men nog resonneradt.
För hjeltinnan i detta drama hade icke allenast sorgåret
(ett underligt uttryck), utan äfven nära på det andra
enkåret gått till ända, och hon hade under denna tid varit
i stort behof af både sjelfbeherrskning, sjelfkritik och
sjelfkännedom.
Såsom man sett, hade hon från början af sitt enkestånd
icke ens gjort sig mödan försöka att beherrska sina
intryck, långt mindre att undersöka dem, och utan att
veta hvarför, ansåg hon sin motvilja för den fordom
så värderade »fattige riddaren» vara en förtjenst,
något slags villigt offer åt hennes makes minne. Men
efter hans besök i egenskap af barnens förmyndare,
då han utvecklat en sådan sjelfständighet och med
så stor lätthet gendrifvit hennes åsigter, kände hon
sig fången liksom i ett nät.
Efter den dagen kom han mycket ofta, liksom den saken
fallit af sig sjelf, ty alltid var det något att fråga
och öfverlägga om. Men dessa uppträdanden hade en så
enkel och öppen karaktär, att Hulda slutligen måste
inse nödvändigheten af att beherrska både afund och
motvilja, för att icke göra sig sjelf löjlig.
Något längre fram, då andra året en tid fortgått,
började äfven sjelf kritiken. Hvarför skulle hon icke
vara naturlig, då han var det? Och det hade bestämdt
hela tiden funnits något påfallande onaturligt i
hennes stelhet. Hon beslöt sig att ändra åtskilligt
i sitt sätt och väsende. Tänk, om hennes oro varit
någonting snarare att sörja öfver än tillfredsställas
af!
Nu började hon blifva vänskapsfull, ett stundom
högst osäkert öfvergångsmedel; också fann hon sig ej
tillfreds dermed, utan måste klandra sina försök i
denna riktning, enär han alltid stod på sin lugna
förmyndaregrund, der han var artig, vänlig och
tjenstaktig, men aldrig vänskapsfull.
Hulda önskade ett syskonlikt förhållande och bjöd
således till att blifva systerligt öppenhjertig, men
äfven häruti klandrade hon sig. Slutligen kände hon
sig – förstås långt fram på hälften af andra året –
fullkomligt ond – kanske derför, att hon icke hade
något att vara ond öfver. Men allra sist, då, såsom
förut är nämndt, enkåret nummer två nalkades sitt
sista stadium, kom plötsligt öfver benne behofvet af
att lära känna, hvarifrån alla dessa hemliga grund
kommo, mot hvilka hennes bästa beslut stötte. Skulle
det kunna vara en möjlighet, att de härledde sig från
något, som hon ej kändt eller velat känna? Skulle i
hennes själ hela tiden funnits något, som hon varit
rädd för att finna, som hon måhända aldrig fullt
öfvervunnit, som hemligt lefvat med i till och med
de förgångna skiftena?
Nu blef hon till den grad häpen och förtviflad, att
hon beslöt att gå så djupt, hon kunde komma, i sjelf
kännedom, och ju längre hon hann, dess mera bäfvade
hon. Men hon förvillade sig utan tvifvel! Hennes make
hade ju vetat allt, och han hade ej trott på eller
visat henne på någon fara. Han hade varit lycklig,
just så, som han bäst önskade, och hon hade ingenting,
nej, nej, ingenting att förebrå sig.
Tröstad och ändå tröstlös, flydde hon ofta genom
de långa, mörka, genljudande korridorerna en
annan väg än den, som ledde till undra vestibulen,
der barnen vanligen lekte, för att nå den stora
blomsterträdgården, der, på en låg kulle, på andra
sidan det vattendrag, som genomskar blomsterbäddarna,
det kinesiska, gamla templet, ödsligt midt i sommaren,
tronade, omgifvet af sällsynta trädslag i fantastiska
planteringar.
Här, der Patrik hopsamlat och ordnat allt, hvad han
af det fordom gömda kinesiska bohaget kunnat komma
öfver, äfvensom af hvad han fått köpa till fulländning
åt denna hans älskade hustrus favoritplats, här kunde
hon lida och kämpa med sig sjelf alldeles ostörd. Och
här hade hon en förmiddag strax efter midsommar kastat
sig ned på en divan, gråtande hejdlöst, emedan tårarna
lättade det underliga qval, som störde friden i hennes
enda, rätta, naturliga sorg.
Hon hörde ej, att någon gick öfver den lilla bron
och uppför kullens trappsteg, att någon kom ända
till den icke slutna dörren. Nej, hon var så djupt
frånvarande, att först då en röst från länge sedan
flydda tider ropade: »Hulda! Hvad är det, hvad har
händt?» hon nästan dödssjuk af olidlig och dock ljuf
ångest hastigt reste sig upp och förvirrad blickade
på den unge, präktige mannen, som i jagtkostym och
jagtstöflar stod på tröskeln med något villebråd i
handen och bössan öfver axeln.
»Jag ber tusen gånger om förlåtelse, min friherrinna,
för min obevakade näsvishet.»
»Hvilken näsvishet?»
»Att nämna er vid namn – ett förfluget minne från –
hedenhös. Under den tråkiga kamperingen på mötet
hade jag ingen annan lektyr än Nicanders Runesvärd,
en för öfrigt herrlig dikt, derifrån jag fick en
envis strof på läpparna. Nicander låter, som ni vet,
hjelten sjunga:
’O, Hulda, Hulda, sol i lust och smärta!’»
»Så, att ni är hemkommen, herr grefve!»
»Jag kom med min fosterson i natt. Han har, som det
lämpade sig, haft ferier i det kära föräldrahuset,
under det jag slitit ondt vid enformig exercis i regn
och storm. Men, gudskelof, glädjen hade för honom icke
utträngt minnet af de små behagen i hans nya hem. Han
följde mig gerna. Men emedan pilten skulle sofva ut
och jag längtade att få träffa andra småherrar, klädde
jag endast om mig och gick att först hvila en stund
i skogen och sedan se mig om efter något mål för min
bössa. Se här! Får jag presentera er min jagtfångst?»
»Gerna! Hvad är det ni har att bjuda mig?»
»En den behagligaste tjäderhöna i sin vårliga
friskhet. Jag hade visst litet samvetsqval öfver att
hon skulle lemna efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
