Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Och muren föll... Sif - Venedigs begrafningsplatser. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-236-
Den skiljer oss i mörker, den står som himlens harm,
Den står som syndens makt i min bäfvande barm,
Hur skall jag den- muren kunna bräcka?
Vill ingen en vänlig hand mig räcka?
Men innanför muren, bland hvita äppleträd,
En liten tärna går med sorgsen panna.
Hon kämpat länge nog med sin kärlek så späd,
Hon hört de trötta steg vid muren stanna.
Af egna tankar sargad, hon har ej krafter qvar,
Sin smärta nu hon burit till verldarnas far.
Han, som ger lif åt lundar och ängar,
Gaf hjertat ju dess finaste strängar.
En liten stjerna log bland äppleträdens blom,
Hon smög sin glädje in i flickans hjerta:
»Ack, sommarns herre ser dig ifrån sin helgedom,
Han lösa vill i mMhet din.smärta.»
Strax i sin oskuld dristig, stark i sitt nya hopp,
Sig flickan med en blomma till muren skyndar opp,
Och räcker gåfvan, mildt af handen buren,
Men djupast i grunden skälfver muren.
Och ynglingen tager den blomsterskatt med tröst
Och jublande sitt lif åt Gud befaller,
De starka löften trär,gas med välde i hans bröst,
Som fåglar slå med vingarna mot galler.
"Nu vet jag, när min tärna har bedt sin långa bön,
Och när jag sjelf har kämpat min kamp så stark och skön,
Då nalkas dock den segrande stunden,
Och muren har störtat då i grunden.»
Så drog han hän i natten. Men i sin blomstergård,
Bland häggar och hagtornsblom så skära,
Snart liten tärna somnar allt under englars vård,
Ty glädjens fullhet är för ljuf att bära.
De tankar, som ej hunno på läpparna få ljud,
Ha milda englar burit så vänligt till Gud.
Och vinden han vyssar henne trogen,
Och sommarnatten vaktar i skogen.
Allt är igen så stilla i dal, på höjd,
Allt hvilar i den nattliga blunden.
Och björken gråter mildt några tårar af fröjd,
Men somnar å nyo på stunden.
Men i den hela vidaste nejden omkring
De alla ljufva blomster stå vakna i ring:
O, skulle de väl nu kunna sofva!
O, skulle de ej dofta och lof va!
Sif.
Likfärd i Venedig.
(Efter en tafla af Gendron}.
Venedigs begrafningsplatser.
Man har svårt, säger en fransman, att frigöra sig från makten af de minnen, som vakna vid blotta uttalandet af namnet Venedig. De flesta till staden ankommande främlingar äro så långt ifrån att uppgå i njutning af allt det sköna, den ännu erbjuder, att de tvärt om vid dess åsyn känna sig likgiltiga, nedstämda eller, hvad än förunderligare är, rent af uppbragta. Det är, som vore den ansvarig för de förväntningar, de sjelfva gjort sig, som hade den på afstånd omgifvit sig med en falsk, poetisk nimbus, för att locka dem till sig och nu, af pur elakhet blott, blifvit lika prosaisk som de sjelfva.
I motsats till dessa, gifves det ett litet, lyckligare lottadt fåtal, som, hitkommet i den fulla öfvertygelsen att här finna ett förtrollad! land, också tyckes föresatt sig att ej af något lata taga sig ur sin villfarelse. För dem är Yenedig ett stycke fesaga, som skänker dem den ena anledningen efter den andra till öfverraskning och förtjusning: aldrig regnar der om våren och aldrig är der kallt om vintern ; aldrig stir ger någon obehaglig ånga ur de 149 kanalerna; gondoliererna kunna ännu sin Tasso utantill och palatsen äro hvarken öde eller stumma, ty bakom deras kolonner och draperier ser man ännu Veroneses och Tizians leende, unga skönheter fläta sitt blonda hår och frän de guldskimrande murarna invid Canale maggiore ljuda ännu oaflåtligt sångens och musikens toner. Af någon älskvärdt envis fantasimenniska, som de sistnämnda, är det ock man någon gång, på tal om här inträffande döds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
