Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Evig kärlek." Miniatyrscener ur lifvet af Ndr. - Illustration Två kara-kalpaker, tartarisk vägvisare och kock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ju han, som ställt sig i vägen för sin egen lycka och
som förorsakat äfven henne djup smärta. Ja, hon måste
hafva lidit af hans uppförande! Hade han icke flera gånger
spårat vemod i hennes ansigte, då hon visat sig som gladast;
hade han icke sett hennes kinder blekna? . . .
Det är förunderligt, hvad menniskan lätt öfvergår ifrån
den ena ytterligheten till den andra!
––––––––
Fjorton dagar sednare befann sig vår hjelte åter på en
bjudning hos familjen von Flycht, som äfven nu bodde på
sommarnöje å Lilla Essingen.
Den nya riktning, hans tankar tagit, hade under denna
tid stadgats till ren öfvertygelse.
Det låg derför i dag något mera naturligt gladt i hans
utseende, än det gjort på sednare tiden.
Detta undgick icke Almas uppmärksamhet,
Hon kände sig underligt stämd deraf.
Och när hon dessutom såg, att hans blickar emellanåt
sökte hennes med samma hjertliga innerlighet, som fordom,
då blef hon helt varm om hjertat.
Allt det förflutna låg glömdt. Det hade blott varit ett
missförstånd - men ett grymt missförstånd, som nära nog
kostat deras unga kärlek - denna kärlek, som skulle räcka
för hela lifvet.
Så resonnerade hon för sig sjelf, med denna lätthet att
uppfatta saker och ting och med denna lätthet att öfverse
med lidna oförrätter, hvaraf endast en älskande qvinna är
mäktig.
»Alma!»
Vår hjeltinna, som, medan gästerna befunno sig nere i
trädgården, dragit sig tillbaka till ett förmak, för att några
ögonblick få vara ensam med sina tankar, spratt till vid
ljudet af sitt namn. Det var ju Emil Ljung, som uttalade
det, och hon tyckte sig höra samma tonfall i hans röst
som förr.
"Alma», fortfor han och fattade hennes hand, »jag
har uppsökt dig, för att bedja dig glömma en
orättvisa.»
Han satte sig ned vid hennes sida; han fortfor
att hålla hennes hand sluten i sin. Och så började han
tala om sin kärlek, om orsaken till sin förändring, om
de qval han lidit - och Alma lyssnade med innerlig glädje
dertill.
»Kan du förlåta mig, Alma?» hviskade han slutligen.
»Emil!»
Detta var allt, hvad Alma sade. Men hennes blickar
talade om den renaste glädje, den varmaste kärlek; - och
behöfde han väl veta mer?
Han kände, att han återfunnit henne - återfunnit henne
för alltid. Och med innerlig hänförelse slöt han henne i
sina armar
och plockade kyss på kyss från hennes rosiga läppar.
O, du som älskat, du känner ock
De känslor, som häfde hans barm!
Och du som purprade läppar kysst
Och skådat en blick så varm,
Så himmelsblå och så ren och klar,
Du vet nog, hur säll han var!
Men om ej kärlekens makt du kännt,
Om aldrig du tjusats har
Af rosenkinder, af läppars glöd,
Af strålande ögonpar,
Hvi skall deras lycka jag måla för dig?
Du kan icke fatta mig.
Du kan ej kärlekens språk förstå,
Ej dess rika, förtrollande prakt;
Det kan blott den, som sjelf en gång
Har tjusats af kärlekens makt;
Och kunde det sjungas, drag för drag,
Min penna dock vore för svag.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
