Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
340
så kommo andra bönder med hustrur och barn, hvilka; tjutande,
omtalade, att tatarerna äfven laggt deras by i aska, plundrat
kyrkan, slagit sönder helgonbilderna och gjort sig schabrak af
de heliga kläderna."
»Ha, de fördömda!» utbrusto röfvarena. »Men hvarför
öppnade sig.ej jorden och uppslukade dem?»
»Och popen bundo de vid en hästsvans», tillade Fedka.
»Popen? Och blixten krossade dem ej, de hundsönerna!»
»Det är vår Herres ensak!»
»Finnas då i Kyssland inga armar mer, som kunna ge
dessa förbannade tatarer sin beskärda del?»
»Nej, deri ligger det just: här fattas kraftiga armar!
Endast gubbar och qvinnor finnas qvar här, och derför kunna
dessa hedningar plundra af hjertans lust, eftersom ingen finnes,
som smäller dem på fingrarna.»
»Ha, jag skulle ställa till en lustig dans med dem!»
»Nå, än jag då!»
»Men hur lyckades ni fånga den här tataren?»
»Det gick till på följande sätt. Yi hörde plötsligt ljudet
af hästhofvar på vägen, och då sa’ jag till mina gossar: ’Vi
ska gömma oss i buskarna, så få vi se, hvem som kommer
ridande.’ - Vi lade oss då på lur och spejade, och så
galopperade der ungefär tretio karlar med spetsiga mössor, liksom
den här kamraten, och beväpnade med pilar och lans. -
’Bröder’, sa’ jag, ’der ha vi dem, de hjertlösa! Skada bara, att
vi ä’ så få, annars kunde vi blåsa ut dagens ljus för dem
allesamman.’ - Plötsligt tappar en af dem en påse. Han håller
in sin häst och stiger af för att ta’ upp den igen, och under
tiden fortsätta hans kamrater sin färd. - ’Bröder’, säger jag,
’hvarför skulle vi inte ta’ fast den der? Se så, öfver honom
alla på en gång!’ Sagdt och gjordt, vi falla samtliga öfver
tataren här, men han skakar af oss allihop med ett enda ryck.
Vi på honom igen, men åter slungar han oss från sig och
griper till på köpet efter lansen. Då säger Mitka: ’Stig åt
sidan litet, pojkar, och låt mig få fria händer!’ - Vi lemna
rum åt honom, hvarpå han rycker lansen af tataren, fattar
honom i kragen och slår honom till marken. Sedan stoppade vi
en handske i munnen på honom och bundo honom som en
gumse.»
»Bravo, Mitka!» ropade röfvarena.
»Ja, han skulle till och med vara i stånd att slå en tjur
i backen», anmärkte Fedka.
»Säg, Mitka, kan du slå omkull en tjur också?»
»Hvarför frågar ni det?» invände Mitka och drog sig
afsides, då han tycktes finna samtalet tråkigt.
»Nå, hvad hade tataren i påsen?» frågade Klopko.
»Här se ni sjelfva, gossar!»
Fedka öppnade påsen och tog fram åtskilliga ur kyrkan
röfvade föremål.
»Ha, den hunden, han har alltså plundrat en kyrka!» skrek
hela hopen.
Serebräny gjorde sig röfvarenas harm till godo och sade:
»Kamrater, ni se, huru dessa fördömda tatarer håna den
christna tron! Ni se, huru detta otrogna pack förstör det heliga
Ryssland! Välan, hafva äfven vi blifvit otrogna hedningar?
Skola vi tillåta dem att förorena helgonbilderna, bränna upp
våra byar och mörda våra bröder?»
Ett doft mummel genomlopp mängden.
»Kamrater», fortfor Nikita, »hvem af oss har ej någon
gång syndat mot Gud? Låt oss nu godtgöra, våra förseelser
och förvärfva oss Guds förlåtelse - låt oss alla draga i
fält mot kyrkans och våra ryska hems fiender!»
Dessa ord gjorde ett djupt intryck på mängden, och i allas
hjertan gjorde fosterlandskärleken sig gällande. De gamla
nickade, bifallande, de unga sågo på hvarandra och från alla
sidor hörde man instämmande rop.
»Det passar oss sannerligen inte, att vi längre låta
vanhelga Guds hus», sade en.
"Nej, det är inte tillbörligt», instämde en annan.
»Man dör inte två gånger, och en gång kan det ändå inte
undvikas», tillade en tredje. »Bättre då, att man dör på
slagfältet, än i en galge.»
»Det är sannt», ropade en gammal röfvare. »Det är
verkligen herrligt att dö i en slagtning.»
»Välan», sade en ung rask karl och steg fram, »hvad de
andra göra, vet jag ej, men jag marscherar mot tatarerna.»
»Ja, jag med, jag med!» ropade en mängd andra.
»Man påstår om er», fortfor Serebräny, »att ni förgätit
Gud och ej hafva något samvete mer. Bevisa nu, att folket
har beljugit er, a£t ni ännu hafva samvete, att ni, när det gäller
Rysslands och den heliga trons försvar, äro lika goda, som
strelitzerna och opritschnikerna!»
»Vi äro lika goda som de, vi äro lika goda som de»,
ropade röfvarena med en mun.
»Vi tillåta ej hedningarna att skymfa det heliga Ryssland.»
»Vi skola jaga de otrogna ur landet!»
»För oss mot tatarerna! Vi skola hämnas den heliga
christna tron.»
»Kamrater», sade Nikita, »när vi gifvit dessa hedningar
dråpslaget, skall tsaren inse, att vi äro lika goda, som hans
opritschniker; han skall förlåta oss våra fel och säga: Jag
behöfver ej längre opritschnikerna, ty jag har goda och trogna
tjenare dem förutan.»
»Ja, det kommer han att säga», ropade röfvarena. »Vi
skola inte vara rädda om våra hufvuden.»
»Af fri vilja har jag inte blifvit röfvare», sade en.
»Ja, inte jag häller», inföll en annan.
»Låt oss alltså falla för vårt ryska fosterland, om det
gäller», utropade fursten.
»Ja, låt oss falla!» upprepade röfvarena.
»Välan, kamrater», fortfor Serebräny, »då vi nu vilja
tillintetgöra Rysslands fiender, så måste vi också dess förinnan
tömma en skål för den ryske tsaren.»
»Låt oss dricka, låt oss dricka!»
»Så tag då en bägare och gif mig också en!»
En pokal räcktes åt fursten, och samtliga röfvarena fyllde
sina bägare.
»Lefve vår upphöjde herre Ivan VassiJjevitsch, alla ryssars
tsar!» utropade Serebräny.
»Lefve han!» upprepade röfvarena.
»Lefve Ryssland!» sade Nikita.
»Lefve Ryssland!» upprepade röfvarena.
»Och död och förderf åt alla det heliga Rysslands och
den sanna, christna trons fiender!» fortfor fursten.
»Död och förderf åt tatarerna! Död och förderf åt den
ryska trons fiender!» ropade röfvarena. »För oss mot
tatarerna! Hvar äro dessa otrogna, som uppbränna våra kyrkor?»
»Till helvetet ined tataren!» skrek en.
»Till helvetet med honom - på bålet!» upprepade andra.
»Vänta ännu litet, kamrater», sade Serebräny. »Låt oss
först taga honom ordentligt i förhör.»
Vändande sig till fången fortfor han:
»Svara mig: huru många äro ni, och hvar är edert läger?»
Tataren tecknade, att han ej förstod, hvad som sades.
»Vänta ett ögonblick, furste», sade Fedka, »vi skola
nog lösa hans tungas band. Klopko, gif hit ett ordentligt
eldkol - så der ja! Nå, vill du nu tala?»
»Jag skall tala!» utbrast tataren vid åsynen af elden.
»Äro ni många?»
»Många!»
’ »Huru många?»
»Tio tusen; i dag tio tusen, i morgon hundra tusen.»
»Ni utgöra alltså blott förtruppen. Hvem är er anförare?)?
»Khanen.»
»Khanen sjelf?»
»Nej, inte ännu. Khanen kommer först i morgon; i dag
har furst Schirinski kommit.»
»Hvar har han sitt läger?»
Tataren låtsade åter, som han ej förstode meningen.
»Klopko, hit med eld!» skrek Fedka.
"Lägret är alldeles i närheten - alldeles i närheten»,
skyndade tataren att svara. »Det ligger blott tio verst
härifrån.»
»Visa oss vägen!» sade Serebräny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
