Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. från sid. 303.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
342
vi oss, på den andra ligga träsk och en liten flod - dit
måste vi tränga dem.»
Fursten lofvade att i allo rätta sig efter Perstens
anordning. Atamanen och hans tio man följde tschebusgans toner.
Snart hade de försvunnit i gräset, och man skulle kunnat tro,
att de endast gömt sig deri; men ett öfvadt öga kunde dock
se, huru gräset rörde sig hit och dit, och detta ej i samma
riktning som vinden. Efter en halftimmes förlopp hade
Persten och hans kamrater redan hunnit fram till tatarernas
ki-bitkor. Atamanen, som låg på magen i gräset, lyfte nu upp
hufvudet. Ungefär femtio steg från honom belyste en klart
flammande eld några baschkirer, som med korslaggda ben sutto
omkring densamma. Några buro dyrbara, brokiga rockar, andra
fårpelsar, åter andra trasiga kaftaner af kamelhår. Vid deras
sida voro lansar nedstuckna i jorden, hvilka kastade sina långa
skuggor ända öfver till Persten. I närheten betade under några
baschkirers uppsigt en tabun af flera tusen hästar. Hundra
steg längre bort belyste andra lägereldar en otalig mängd
ki-bitkor, betäckta med filt.
Baschkirerna vaktade ej alltför sorgfälligt sin tabun. På
sin väg från Volga till Rasan hade de ingenstädes stött på
något motstånd. Dessutom visste de, att de ryska soldaterna
voro hemförlofvade, att de ej behöfde frukta andra fiender än
vargarna - och för att hålla dessa på afstånd förslogo redan
tschebusgans toner. Fyra baschkirer blåste med sina lungors
hela kraft på detta instrument, andra understödde dem med
strupen, och elden belyste deras breda, af ansträngningen röda,
ansigten. Några minuter roade sig Persten åt denna tafla och
öfverlade med sig sjelf, om han genast skulle öfverfalla och
nedgöra baschkirerna eller om det vore bättre att först skrämma
hästarna och sedan börja slagtandet.
I båda planerna låg något lockande för honom. Hvilken
herrlig tabun! tänkte han och höll andan tillbaka. Skrämde
han hästarna på ett skickligt sätt, så blefvo alla vagnarna
slagna i spillror, och en sådan förvirring skulle uppstå, att tatarerna
knappt kunde känna igen hvarandra. Men å andra sidan -
huru sorglösa sutto ej de skurkarna der! Man kunde närma
sig dem på två stegs afstånd. Det föll sig verkligen svårt för
atamanen att försaka sitt blodiga nöje. Han hviskade i örat
på den närmast liggande kamraten:
»Såll, är du inte hes - kan du h vissla?»
»Hvarför kan du det ej?» hviskade Såll tillbaka.
»Det förefaller mig, som om jag hade något i strupen.»
»Ja, om du vill, så hvisslar jag. Är tiden inne?»
»Vänta, ännu är det för tidigt. Närma dig tabunen så
mycket som möjligt, och när hästarna märka dig och börja
spetsa öronen, skriker du så förfärligt, du kan, och jagar
hästarna rakt på kibitkorna.»
Såll nickade och försvann i gräset. Persten hviskade till
sina öfriga kamrater:
»Nu, bröder, smyg er efter mig rakt på dessa hedningar,
men mycket försigtigt. Som ni se, äro de tjugo och vi bara
nio; hvar och en af er måste sörja för två af dem, och de
öfriga fyra tar jag på min andel. Så snart Såll hörs skrika,
störta ni er alla på en gång öfver dem. Ä’ ni färdiga?»
»Vi ä’ färdiga», svarade röfvarena sakta.
Atamanen drog efter andan, rätade på sig och drog
långsamt sin dolk ur gördeln.
XXVII.
Va/p enlbrö derna/.
Under tiden väntade Serebräny på en half versts afstånd
otåligt, att det aftalade tecknet skulle gifvas. Maxim, som på
hela tiden ej vikit från hans sida, yttrade nu:
»Furste, vi behöfva ej vänta länge: snart börjar kampen,
och när solen går upp, tillhöra många af oss ej längre de
lefvandes antal. Jag ville derför gerna bedja dig...»
»Om hvad då, Maxim Gregorovitsch?»
»Om något, som ej är svårt-jag vet bara ej, hur jag
skall kunna säga det.»
»Ah, säg ut, du!»
»Välan, furste, jag skall säga dig hela sanningen: jag har
hemligen smugit mig bort ifrån slobodan mot min faders vilja
och utan min moders vetskap. Jag kunde ej längre tjena
bland opritschnikerna - derför hade jag fått en sådan
motvilja, att jag hällre hade störtat mig i sjön. Jag är mina
föräldrars ende son och har aldrig haft någon broder. I
September blir jag nitton år gammal, men - kan du tro det,
bojar? - under hela min lefnad har jag aldrig vexlat ett
vänskapligt ord med någon. Jag har left, som en fullkomlig
enstöring, bland menniskorna, jag har ej haft en enda kamrat
- alla äro mig främmande. I slobodan tänker hvar och en
blott på att störta den andra i förderfvet, för att sjelf svinga
sig upp. Dag efter dag förekommer tortyr och afrättning.
Man går i kyrkan, men huserar dock värre än röfvare. Må
Ryssland gerna gå förloradt, blott vi ega pengar och äreställen!
- så lyder allas lösen. Så förskräcklig tsaren än är, lyssnar
han dock ibland till sanningen, men hällre skulle de bita af
sig tungan, än säga honom ett sannt ord. Alla medel anse de
goda, när fråga är om att svinga sig upp här i verlden. Tro
mig, furste, när jag såg dig, då blef jag så glad om hjertat,
ty det föreföll mig, som om jag ändtligen funnit en broder.
Ännu visste jag ej, hvem du var, men jag älskade dig redan,
ty dina ögon blickade ej, som de andras, och din stämma har
en annan klang. Se bara på Godunoff-han är bättre, än
de andra, men likväl ej sådan, som du. Jag gaf akt på dig,
när du stod värnlös midt emot björnen - när Bassmanoff,
sedan den gamle boj aren blifvit förgiftad, äfven räckte dig en
bägare - när du fördes till stupstocken. Och när du i dag
talade med röfvarena, då kände jag mig så dragen till dig,
att jag velat falla dig om halsen.»
Med sänkta ögon fortfor Maxim:
»Förundra dig ej öfver mitt dumma tal, furste. Jag vill
ej påtruga dig min vänskap, ty jag vet, hvem du är och hvem
jag är; men jag förmår ej återhålla mina ord, mot min vilja
undslippa de mina läppar, och oemotståndligt känner sig mitt
hjerta draget till dig.»
Serebräny tryckte kraftigt hans hand och sade:
»Maxim, äfven jag älskar dig, som vore du min broder.»
»Tack, tack, furste! Om så är, så låt mig säga dig allt,
hvad jag har på hjertat. Jag ser, att du ej föraktar mig:
tillåt mig derför att, innan kampen börjar, enligt gammal,
kristlig sed sluta broderskap med dig. Det var derom, jag
ville bedja dig, furste - tag ej illa upp det! Om jag säkert
visste, att vi båda ännu hade lång tid på oss att lefva, så
skulle jag ej bedt dig härom, jag skulle ha’ besinnat, att jag
ej är dig värdig; men nu...»
»Men hvarför skulle du ej kunna bli’ min vapenbroder,
Maxim?» afbröt honom Serebräny. »Jag vet, att min familj
åtnjuter mer anseende, än din; men det är en sak, som endast
vidkommer ståndsolikheten inför staten. Här framför tatarerna
och på fria fältet äro vi lika, Maxim, och inför Gud äro vi
det städse och allestädes, om också ej inför menniskor. Låt
oss alltså sluta broderskap, Maxim!»
Med dessa ord tog fursten korset, som han vid en gyldene
kedja bar på bröstet, och räckte det åt Maxim. Denne tog likaledes
det enkla, af koppar förfärdigade, kors, som han bar om
halsen vid en sidensnodd, kysste det, gjorde korstecknet dervid
och sade:
»Tag det, Nikita Romanovitsch. Detta gaf mig min moder
tillika med sin välsignelse, då vi ännu lefde i fattigdom och
ännu ej vunnit ära och anseende inför tsar Ivan Vassiljevitsch.
Göm det väl, ty det är det dyrbaraste, jag eger.»
Båda gjorde derpå ännu en gång korstecknet, bytte kors och
omfamnade hvarandra. Maxim strålade af fröjd och sade glädtigt:
»Nu är du min broder, Nikita Romanovitsch. Hvad nu
än må komma, öfvergifver jag dig ej mer; din vän är min
vän, din fiende min fiende, hvad du älskar och hatar, det
älskar och hatar äfven jag - och aldrig skall jag vara af
annan tanke, än du. Nu skall döden bli’ mig lättare och
lifvet mindre tungt, ty nu har jag någon, som jag kan lefva
med och dö för.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
