Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fjällfärd utmed riksgränsen. Af O. v. Kng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksrösens uppsättande börjades år 1752 från den punkt,
hvarest gränslinien efter »Gräntse-Tractaten för Bohus län»,
daterad den 26 October 1661, ändas, nämnligen: »på Hisö,
som ock Hemming 8- eller H ang so kallas, i norra Kornsjön,
hvarest skilnaden sammanstöter emellan ~Bohus-l&n och
Dalsland i Sverige samt Aggerhus län i Norge.» Mellan Hisön
och Stenbodalen vid Idefjorden, en sträcka af omkring två
och fem tiondedels mil, har på senare tider riksgränsen mellan
Bohuslän och Norge blifvit försedd med littererade riksrös;
men den ursprungliga rösläggningen mellan de båda rikena
går från Ilisön, der riksröset nummer ett står, norr ut till
Kokkinmodka, der, vid riksröset nummer två hundra nitiofyra,
uppfördt mellan de tvänne sjöarna Kilpis- och Kålta-Jaure,
gränserna mellan Sverige, Norge och Ryssland sammanstöta.
Förutom alla dessa riksrös, tjena åtskilliga i rikslinien befintliga,
skarpa, hårdt när obestigliga fjälltoppar till gränspunkter, under
namn af riksmärken.
Rikslinien är, der den går genom skog, upphuggen till
sexton alnars bredd-, i odlad mark skall den endast vara tio
alnar bred.
Svensk-norska riksgränsens längd, från nummer ett
Hisö-till nummer två hundra nitiofyra Kokkinmodkaröset, utgör med
alla sina krökningar två millioner sex hundra åttiotvå tusen tre
svenska alnar - det mått, hvari afstånden på gränskartorna
äro utsatta - eller etthundra fyrtionio svenska mil. Om
härtill lägges de två och en half mil, som landgränsen mellan
Bohuslän och Smålenenes Amt i Norge, från Hisön till
Stenbodalen vid södra ändan af Idefjorden, upptager, så utgör
hela svensk-norska gränslinien, från Idefjorden till Kokkinmodka
vid ryska gränsen, hundrafemtioen och f em tiondedels svenska mil.
Enligt bestämmelserna i förutnämnda 1751 års traktat
skulle riksgränsen mellan Sverige och Norge upprensas och
efterses hvart tionde år. Genom senare regeringsbeslut har
denna tid dock blifvit förändrad derhän, att den södra sträckan,
från Stenbodalsröset till riksröset nummer tvåhundrafyra,
beläget på Jadnemsklumpen, der gränsen mellan Jämtland och
Vesterbotten tillstöter, numera upprödjes och redresseras
hvart femtonde och den. norra, från nummer tvåhundrafyra
Jadnemsröset till nummer tvåhundranittiofyra
Kokkinmodkaröset, hvart tjugufemte år.
Gränsrösenas vidmakthållande, äfvensom riksliniens
befriande från skog, så att den alltid är tydlig till hela sin
utsträckning, är, sedan Sverige och Norge nu mera äro
förenade, om också icke af annan politisk vigt, än den att
konstatera den norska järnnlikheten, dock fortfarande behöflig
ur åtskilliga andra synpunkter. En sådan gränsskilnad är
nämnligen nödvändig för ägarna af marken på hvar sin sida
om gränsen, ty om denna mark också icke öfverallt är
odlingsbar eller skogbevuxen, så kan den ändock vara af
värde. Der linien till exempel träffar en sjö eller något
annat vattendrag, kan fiskevattnet vara bättre på den ena
sidan om gränsen, än på den andra. Der den går öfver
ett naket berg eller fjäll, kan detta innehålla järn eller annan
malm med rikare tillgång på den ena sidan, än på den andra.
Och så länge föreningen mellan de båda brödrarikena icke
anses göra en tullgräns dem emellan öfverflödig, måste
densamma vara tydligt utmärkt. Andra fall kunna äfven inträffa,
då det är af mycken vigt, att riksgränsen är noga bestämd.
Så till exempel hände det sig för omkring sexton eller
sjutton år tillbaka, att åtskilligt löst folk söderut inrättat
lönnkrogar i stugor, dem de uppfört på gränsen. Då den
svenska kronobetjeningen kom, hette det, att krögarsällSkapet
befann sig pä norsk grund, och tvärtom då den norska infann
sig; Men vid nästa gränsrödjning visade det sig, att stugorna
stodo midt i rikslinien, och som denna skall vara ren och
fri från alla »impedimenter», refvos hyblena ned och deras
inbyggare nödgades öfvergifva sin neutrala ställning, och det
blef slut med den sjelftagna, fria ut- och iskänkningsrätten.
Man har ock en domareanekdot från riksgränsen. I
dess närhet blef, »för många, många år sedan» en
landstrykare ihjälslagen. Härom vardt naturligtvis tingssak. Men
* Domaren gjorde denna skämtsamma tydning: Der benen äro,
frågan blef, huruvida målet skulle anhängiggöras vid svensk
eller norsk domstol, enär den mördade, om hvilkens härkomst
och hemort man var osäker, sades hafva blifvit funnen liggande
»tvärs öfver gränsen». Den svenske domaren, som var en
förslagen man, fick slutligen utredt, att liket legat med benen
in på den norska sidan. - »Ja, då är det ju tydligt, att
målet skall upptagas vid norsk domstol» - yttrade han -
»ty: Ubi lene, ibi patria.» *
Det var å riksgränsen mellan Herjeådalen och Jämtland
å den ena sidan och Trondhjems stift å den andra, som jag
och min norske reskamrat 1879 skulle efterse alla riksrös,
låta ombygga eller iståndsätta dem, som voro bristfälliga,
samt ombesörja upprödjning af rikslinien.
Denna sträcka är omkring fyrtio mil lång, men till
följd af markens brutna och oländiga beskaffenhet, som gör
det omöjligt att följa riksgränsens räta linier, måste vi göra
så långa omvägar, äri in på det svenska, än in på det norska
området, att den väglängd, vi tillryggalade mellan sjön Rogen
vid Herjeådalsgränsen, norr om Dalarne, och Jadnemsklumpen
vid Yesterbottensgränsen, blef öfver åttio mil.
Under den första veckan hade vi en ganska mödosam
och halsbrytande färd i omarkerna norr ut från sjön Rogen
och upp öfver Wigel- och-Rutefjällen.
Det är ett egendomligt lif, man förer under en sådan der
fjällfärd. Tidigt uppe om morgnarna, måste man, med en
eller annan raststund för att beta både hästar och folk eller
för att verkställa något arbete i »lina» (= rikslinien), oftast
hålla ut med att hela dagen rida eller gå uppför och utför
mer och mindre tvärbranta fjällväggar och fjällsluttningar,
vada genom stundom ganska djupa och strida åar och elfvar
eller passera öfver flymossar, der de stackars hästarna, trots
all försigtighet, sjunka ned till buken och sedan hafva rätt
svårt att komma upp igen ur den lösa dyn. Detta lyckas
sällan förr, än de få hjelp af flera man, hvilka först kasta
af klöfven och så lyfta upp, än ett bakben, än ett framben
och stundom hela djuret, som eljest skulle sluta med att
rent af drunkna. Allt emellanåt komma i fjällen andra
obehag till, såsom regn, blåst eller, hvad som är ännu värre,
»skådde» (tjocka, mist). Då kan man lätt blifva qvarsittande
på fjället, och för att undvika detta, hvilket stundom kan
medföra äfven farliga följder, måste man under en fjällfärd
vara försedd med vägvisare. Dennes värf är ganska
ansvarsfullt och maktpåliggande, och derför måste dessa »lotsar», hvilka
mestadels äro lappar, eftersom de bäst känna till dessa ödsliga
trakter, beklädas med ett enväldigt befäl öfver karavanens
göranden och låtanden i marschväg.
Men så hafva dessa fjällfärder också sina angenäma
och intressanta sidor. Så får man der se och färdas genom
många storartadt natursköna trakter; luften der uppe är,
ehuru ofta, isynnerhet i blåst och stormväder, mycket kylig,
dock ren och helsosam. Det ligger någonting friskt i
fjäll-lifvet och ehuru det borde blifva enformigt att dag ut och dag
in blott skåda de nakna fjällen, så framställa dessa dock så
omvexlande naturtaflor, af hvilka hvar och en nästan alltid
har något nytt att bjuda ögat, att man nästan aldrig tröttnar
att skåda de olikartade scenerier, som här upprullas för blicken.
Vidare spelar nattlägret en icke ovigtig, utan ganska
både vederqvickande och omvexling medförande roll i
fjäll-lifvet. * Lotsen får nästan alltid afgöra trakten, der »losi»
(logis) skall tagas, det vill säga, hvar man för natten skall
slå upp sina tält - ett val, som för en obekant icke är
lätt, ty en lägerplats i fjällen måste hafva åtskilliga
egenskaper, utan hvilka det blir nästan omöjligt att der hålla ut
öfver natten. Den måste vara torr; hästbete och godt vatten
måste finnas i närheten och sist måste den ligga någorlunda i
lä för de bistra fjällvindarna. Nå, än ved då, för att koka
maten? Ja, der vid lag får man nöja sig med det, som kan
fås. Yisst är det utmärkt bra, när ved finnes i närheten;
men man får ofta reda sig med litet nog i den vägen, såsom
små buskqvistar, ofta dertill ganska sura - ja, Gud vet,
huru man kan koka någonting med så dåligt bränsle,, som
der är fäderneslandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
