Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Majoren på Ebbehult. Berättelse från den svensk-danska fejden 1612, af J. O. Åberg. - Sonetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag ser nu, att det är en svart osanning, som man utspridt
om dansken."
"Hur lyder den?" sporde officeren och påskyndade
marschen.
"Jo, man säger, att danskarna äro så hjertlösa och
grymma, men det slår då icke in på er, ädle herre! Gud
vet, när jag skulle hunnit fram till Ebbehult, om ni ej
bevisat mig denna tjensten. Måtte - - -n
"Ja, *det är bra, det der, gubbe", afbröt officeren otåligt.
"Säg mig nu, hur majoren har det. Har han mycket folk
hos sig?"
"Nej, det vet jag då, att han inte har", svarade tiggaren,
som började blifva allt mer munvig. "För nära en månad
sedan skickade han nästan alla sina tjenare upp till
bondehären i norra Tjust och nu lefver han i ensamheten. Men,
herre", fortfor han, "I ämnen, som jag ser, helsa på honom."
"Ja, jag känner honom sedan lång tid tillbaka", svarade
dansken.
"Jaså; ja, han är visst icke hemma för närvarande."
"Hvar är han då?" sporde dansken i befallande ton.
"Jo, i morgse såg jag honom gå ut på jagt."
»Så-å, hvad villebråd är det då, som han jagar?"
"Kan ej så noga veta. Men här i trakten finnes godt
byte för en jägare, har jag hört sägas. Se, förhållandet är,
att majoren är vän till ett godt bord, och så ofta han kan
komma öfver något vildt, så försummar han det icke. Men",
slutade han, "det kan ju hända, att han är hemkommen nu
i. draget, och då bjuder han er nog på ett gästabud, ty det
är en välvillig man, som gerna ser gäster hos sig."
"Tviflar dock på, att han så gerna ta’r emot mig och
mitt följe", tänkte dansken. Högt sade häri: "Ha’ vi långt
qvar af vägen?"
"Åh, nej, nådig herre", svarade tiggaren. »Vi äro nu
på krönet af första backen, som ni ser. När vi få rida öfver
den andra, som är något mindre än denna, så ha’ vi en
knapp fjerdedels mil fram till Ebbehult. Ni kommer just
lagom till måltidsdags, nådig herre!"
"Ja, och det skall blifva en måltid efter mitt sinne",
sade dansken i öfvermodig ton.
"Eller också efter mitt", tänkte tiggargubben, i det han
trädde högra handen innanför den trasiga jackan. »Jag har
här ett villebråd, som man ej får så bra inom skotthåll alla
dagar."
"Bor du vid Ebbehult?" sporde officeren efter några
minuters tystnad.
"Inte just det", svarade tiggaren, i det han såg sig
tillbaka på de ett godt stycke bakom följande danskarna,
»men mycket nära. Jag gör mina vissa dagsverken åt–––––"
"Dem har jag icke med att göra", afbröt officeren, i det
han drog fram en liten pipa, för att gifva signal åt sina
ryttare. »Du är alltför frispråkig, du, och sådant tål jag
icke."
Med dessa ord förde dansken pipan upp mot läpparna,
men hann icke blåsa sin signal, förrän ett skott small, och
han rullade liflös ned på marken. I samma ögonblick
af-kastade tiggaren sina lumpor, slungade knölpåken in åt skogen
och satte hälarna i springarens sidor. I stället för den
jämmerlige tiggargubben bar nu hästen den kraftige Sven
Håkansson Kraak, och i stället för knölpåken, glimmade nu ett
väldigt slagsvärd i hans hand. Den afskjutna pistolen hade
han åter stuckit in i bältet.
Knallen af pistolskottet hade knappt bortdödt, när de
på ömse sidor om vägen gömda bönderna rusade fram.
Danskarna trängdes samman och föllo hoptals för
srnåländingar-nas hugg och skott. Några kommo visserligen undan för
tillfället, men tvungos ned i ett bredvid liggande kärr, der de
jämmerligen omkommo.
När solens glödande skifva försvann bakom de vestra
skogarna, var striden slutad. Majoren, som sjelf varit den
förste i handgemänget, förde derefter sitt folk till Ebbehult
och i dess salar dukades nu upp "allt, hvad huset förmådde»,
och det ville ej säga så litet.
"Var inte min plan god?» sade värden fryntligt. "Det
var omöjligt för juten att tro, att tiggaren och majoren på
Ebbehult var en och samme person.»
»Förträfflig, beundransvärd!» inföll mäster Per och
bugade djupt. »Den planen skulle ingen annan kunnat
göra efter.»
Sven Håkansson Kraak log förnöjd och hade just ett
tal på tungan, då^Håkan inföll:
»Och eftersom Gud så underligt räddat oss, så tycker
jag, att vi borde kalla de der backarna för jutebackarna till
evig påminnelse om denna dag.»
»Och kärret, i hvilket de sista danskarna fingo sin graf,
för jutekärret», sade mäster Per.
»Alldeles så!» genmälde majoren. »Låtom oss nu vara
glada, ty ni kunna vara förvissade om, go’ vänner, att långa
tider skola gå om, innan juten vågar helsa på oss.»
Och ännu i denna dag bära Jutebackarna och Jutekärret
vittne om denna strid och om den käcke majoren på EllehuU.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
