Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Israelssons Jul. För Sv. Fam.-Journ. af Ring, af Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
"Stackars uslingar, som inte ha’ ved på
julafton!" "Ja, det ä’ minsann tur, att man har pinnar
att värma sig med - så länge det räcker."
"Yår Herre har hjälpt oss hittills, och vi få väl
hoppas, att det inte ska’ bli’ värre, än det har
varit." "Det vet man aldrig."
"Nänä, men när man ingenting har, så får man hoppas
att få."
Sven teg.
"Skulle vi inte läsa lite i qväll på julafton, tycker
du Sven?"
"Jo vars, om du vill, så."
"Far", afbröt Carl Johan, "var det mej eller Ilma,
som du hörde i skogen i går?" Sven svarade icke. "Säg
far!"
"Jag hörde knappt någon af er." "Nä, men annars
hade du inte fått tag i oss, hvasa? Han blott
såg i elden. Ända hittills hade han icke så noga
tänkt öfver gårdagens händelser. Nu kom det
för honom alltsamman, det enda, svaga, nästan
ohörbara ropet hans känslor, då han hörde det,
ängslan, som följde derpå och slutligen synen
på den höga stenen. Det var allt lite underligt.
Hade han blott kört en smula fortare, så att vagnen
skramlat något starkare, skulle kanske barnen nu
aldrig suttit der borta på pallen.
Mor kom med bibeln, och Sven började läsa, eftersom
hon slog upp för honom. Allt emellanåt passade
hon på att sticka in ett: "Det ä’ sköna ord de
här, Sven." Och då lade mannen boken i knäet, såg
allvarsamt in i elden, men sade ingenting.
Borta i hörnet sutto barnen jollrande. De lefde
i sin egen lyckliga verld, der det hvimlade af
julljus, hvetegubbar och sockerpinnar-, stundom flög
en strålande blick bort till föräldrarna, sökande
deras ögon. Mor ryckte sin man sakta i rocken och
pekade mot gruppen borta på pallen. Sven såg ditåt,
och hans blick dröjde gerna qvar en stund.
"Undrar, hur di ska’ slå sej ut i verlden", sade
Elin.
"Ja, inte blir det mycket efter oss, mor."
"Nä, men vi hade häller inte mycket att börja med och
det har ändå gått ihop rätt bra - och ännu
mindre ha’
sparfvarna der ute i snön!"
. "Di fryser också ihjäl rätt ofta."
"Inte alla ändå."
Mannen tog åter till boken, hustrun knäppte samman
händerna i sitt knä och hörde på under sakta vaggande
med
kroppen.
Så förflöt en stund, hvarunder ljusen i granen
brunno ned, det ena efter det andra, bränderna i
Spiseln förtärdes och sjönko tillsamman i en stor
glödhög. Sven hade laggt bort bibeln och satt nu
talande om hvarjehanda med sin hustru. Mörkret utanför
letade sig in genom de frusna fönstren och höljde
föremålen närmast väggen i skymning. Det var tyst
borta i barnens vrå. En och annan glöd flammade till
och jagade undan skuggorna så, att föräldrarna kunde
se, huru Carl Johan somnat in, med hufvudet i systerns
knä. Taflan var fridfull, -men litet dyster. Någon
verklig julstämning hvilade icke öfver det hela.
Efter ännu en stund gick Sven ut till ladugården,
för att se om korna och hästen. Öfver honom tindrade
otaliga stjernor, och när hans blick öfverför marken,
gnistrade och blänkte det äfven der; öfverallt blott
strålar, ljus, bländande ljus - men ingen värme. Svens
öga såg bort mot skogen-, den stod der mörk, andlöst
tyst, hemlighetsfull, som alltid. Den arbetande
klassen är i allmänhet icke mycket fallen för att
reflektera öfver naturens företeelser. Men omedvetet
tager nog torparen, såväl som den ästhetiskt bildade,
intryck af de stämningar, som skogen, stjernehvalfvet
och qvällens skuggor frammana. Det föreföll allt Sven
högtidligt, andaktsfullt, vackert, men kallt.
När han vände åter från djuren, låg stugan der framför
honom upplyst och varm, och från skorstenen steg en
fin rökpelare mot himmelen. Då han stängde grinden
efter sig, öppnades stugdörren, och ett starkt sken
strömmade ut samtidigt med, att mor Elins vänliga
stämma ropade mot honom:
"Kom in, gubben min, ska’ du få varm julgröt!"
"Tack mor!"
Ljusstrimman afklipptes åter, då dörren stängdes. Han
stod qvar några ögonblick vid grinden. Så kallt
allting var derute omkring honom! Men stugan hade
värme, icke blott ljus. Och åter kom för honom den
der synen af barnen, som stodo på den höga stenen i
skogen. Huru skulle det hafva varit, om han icke hört
det der svaga ropet: far! Kanske kallt äfven inne i
stugan!
Tidigt juldags morgon var familjen uppe, ty
det var långt till kyrkan. Mor skulle åka dit
med barnen, och då hade Carl Johan och Ilma fått
löfte om att köra en bit hvar. Ännu hade mor Elin
icke kunnat förmå Sven att följa med, ehuru det
säkerligen icke fanns en frisk karl i nejden,
hvilken icke besökte julottan. Han stod qvar i
sin förstugudörr, när familjen, så väl insurrad,
som deras förmögenhetsvilkor med-gåfvo, gaf sig i
väg. Ut genom grinden for släden och svängde in på
skogsvägen, och det fordrades mors hela skarpsinne
att följa spåren af ett annat åkdon, som redan
före dem kommit längre in ifrån skogstrakten, för
att hinna till julottan. Sven såg en skymt af Carl
Johans ludna mössa, och så försvunno de, och han stod
ensam. Bjellrans klang förlorade sig så småningom,
och furuskogens graf lika tystnad hvilade åter öfver
nejden. Det var lika bländande stjern* klart, som
qvällen förut, ja det tycktes, som om stjernorna
ville stråla än kraftigare nu.
Intet ljud störde den gryende juldagens
stillhet. Några vakna sparfvar hoppade ned från taket
för att undersöka en hötuss, som låg qvar efter
släden. Deras ifver förrådde, att de funnit något
af värde. Svens blick följde dem omedvetet, och mor
Elins ord från samtalet vid brasan kommo för honom.
Då dallrade genom den lugna rymden en svag, klingande
ton. Den var knappt märkbar, men Svens öra hade dock
uppfattat honom. En underlig känsla genombäfvade
hans bröst och han nästan höll inne andan, för att
få höra ljudet upprepas. Det dröjde en liten stund,
och så kom det åter, lika svagt, men så rent, som
klangen från en kyrkklocka på landet kan ljuda. Och
Svens bröst, som aldrig förr berörts af det ljudet,
kom också i dallring, tyckte han, och det var kanske
icke så alldeles utan, att hela hans starka kropp
började skälfva en smula. Han vågade icke röra sig af
fruktan att förlora den ton, som möjligen skulle komma
för tredje gången. Och den kom, lika matt, men dock
med samma styrka att genomtränga hela hans väsen.
Känslor, som han förr aldrig anat, brusade genom
honom, det lyste och tindrade af millioner stjernor
öfver och omkring honom, han visste knappt, att han
sprang in i stugan för att taga på ytterkläderna och
de grofva stöflarna eller att han en minut senare
gick, så fort bena kunde bära honom, ut genom grinden
och efter slädarnas spår. Och han hörde knappt, att
bjellerklang bakom närmade sig allt mer, till dess
en röst ropade åt honom:
"Go’ mor’n! Ä’ det inte Sven Israelsson?" Då kom han
med ens till full besinning, gick åt sidan af vägen
och stannade, för att se, hvem det var. En släde
kom i rask fart och var snart framme.
"Ska’ Sven till julottan?» frågade samma röst. "Ja,
jag hade inte tänkt det först, då min qvinna for
med småbarnen."
"Här ä’ plats för en till."
Och Sven for i väg genom den mörka skogen under en
strålande stjernhimmel, och undan gick det, så det
hven om öron och näsa. Efter en stund hördes åter
klockorna allt starkare, fullare och mer välljudande,
släden svängde in på nyvägen, skogen glesnade å ömse
sidor, det blef ljusare och ljusare, marken jämnades
ut till vida, snötäckta åkerfält, och
Sv. Familj-Journ. 1885.
48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
