Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fragmenter ur lejonjägares iakttagelser - Till symaskinens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 37
ehuru med mera dämpad stämma, alla tider på
dagen. Under dagens lopp ligger lejonet doldt bland
täta buskar, gräs eller säf, och utgår efter solens
nedgång att söka rof; hos ett om dagen jagande
lejon kan man alltid förutsätta, att det är mycket
hungrigt. Har det genast i början haft en god jagt
och bragt sitt byte i säkerhet, så ryter det icke
mycket under denna natten; också är det en betydlig
skilnad mellan det mätta lejonets mera sjungande läte
och det af hungern hemsökta djurets om djupt raseri
vittnande rytande.
Lejonen äro ständiga beledsagare åt vildtet, hvaraf
de hämta sitt underhåll, och anträffas sällan
tillsammans i större antal än fyra till sex, som
kanske ursprungligen utgjorde en familj; de jaga
zebror, gnuer, antiloper, giraffer o. s. v. och
öfverfalla stundom hästar, nötkreatur och mulåsnor. Af
elefant och buffel synes lejonet åtnöja sig med att
emellanåt gripa en unge, ty på den fullväxta buffeln
vågar det endast i större sällskap göra anfall, och
det tyckes till och med stundom lyckas buffelkon vid
försvaret af sin kalf att gifva fienden
en hornstöt, som gör honom oskadlig. För
noshörningen griper lejonet vid blotta anblicken
till flykten. Oswell och Bardon hade ett märkvärdigt
jagtäfventyr, hvarvid trenne lejon en stund förgäfves
ansträngde sig att kullkasta en buffel, ehuru denne
redan var dödligt sårad af en kula. De hade nämligen
vid stranden af Limpopo skjutit på en buffel och
förföljde honom just, då plötsligen trenne lejon
sprungo in på honom. Buffeln emottog dem med ett
djerft bölande och försvarade sig under flykten
en stund bortåt, men blef naturligtvis nedryckt,
och lejonen kastade sig öfver sitt byte med verklig
glupskhet. Jägarne smögo fram och fyrade af. Ett lejon
nedföll dödt nästan på buffeln, under det att det
andra lomade af från stället; men det tredje blott
upplyftade hufvudet, såg sig omkring ett ögonblick
helt kall-blodigt och började derpå å nyo bita och
slita i buffeln. Några ytterligare skott bragte äfven
det på fall, och så hade jägarne inom den korta tiden
af ungefär tio minuter nedlagt tvenne lejon och en
buffel, hvilken för de förre, då han kom haltande och
blödande, utan tvifvel hade synts som ett lätt byte.
Till symaskinens historia.
pymaskinens uppfinnare, Elias Howe, född 1819 i
Spencer i staten Massachusetts, har det icke gått
bättre än andra uppfinnare. Sedan Elias fem år arbetat
i en kardfabrik fick han i Boston vid sitt tjugonde år
idéen att konstruera en symaskin, då han hade hört,
att en sådan uppfinning borde bringa förmögenhet med
sig. Dock lärde han snart inse, att det ej var någon
lätt uppgift, helst vid sidan af dagligt arbete som
maskinarbetare, och att det endast skulle blifva honom
möjligt genom att någon tid alldeles draga sig från
sitt vanliga arbete, för att ostörd kunna få grunda
på sin idé. Han skaffade sig derför ett litet lån af
en god vän och stängde in sig på sin vindskammare i
Cambridge med den fasta föresatsen, att icke lemna
denna, förr än han löst sin uppgift. Sex månader
derefter utträdde han i kläder, sydda på den första
symaskinen, efter hans
Elias Howe.
egen uppfinning, som var utmärkt väl gjord, fullkomlig
i alla dess detaljer och af en sinnrik sammansättning,
som fullkomligt bestått profvet. Sedan han offentligen
hade visat sin första ma* skin och derigenom
ådagalagt dess praktiska betydelse, började först
bekymren och de felslagna förhoppningarna att riktigt
röja sig. Amerikanarne, eljest så »maskinvänliga»,
visade ett otroligt ringa deltagande för den nya
uppfinningen. Han var nödsakad att för kost och
bostad till hälften afstå patentet eller snarare de
framtida frukterna deraf till en vän, och då ingen
af hans landsmän ville göra användning af maskinen,
begaf han sig öfver till England. Men i London var han
icke lyckligare. Han måste ganska snart dela äfven den
andra hälften med en kapitalist, en viss mr Thomas,
som en gång för alla betalte honom för denna andel
med omkring 4000 riksdaler. Samme mr Thomas betalte
några år senare en annan person 40,000 riksdaler
för en ganska enkel förbättring i den apparat,
som skjuter tyget framåt. Dessutom lät den fattige
uppfinnaren öfvertala sig af mr Thomas att med sin
maskin arbeta i dennes korsettfabrik för en ganska
ringa ersättning. Nöden tog icke slut, och icke
sällan måste Howe, för att kunna lifnära sig,
pantsätta sina kläder. Omsider, åter bedragen i sina
förhoppningar, beslöt han att återvända till Amerika
och landade i April månad 1849 i Newyork. Här hade
man under tiden plundrat hans uppfinning i alla
riktningar, och Howe såg sig tvungen att pantsätta
det halfva patent, som ännu var honom öfrigt för
Amerika, för att väcka en process mot en af de
oförskämdaste. Slutet af denna process var början
till hans lycka. Howe vann, och med hans anseende
växte äfven den materiella vinsten.
Nu är symaskinen en nödvändighetsartikel för hela
den civiliserade verlden. Oafsedt den ofantliga
tidbesparingen, är maskinen af oberäknelig
fördel för helsan. Maskinen erfordrar icke den
tröttande ställning som handsömnaden, hvilken
hade ryggradskröknin-gar till följd och hämmade
blodcirkulationen i undre hälften af kroppen. Synålen
har dödat vida fler menniskor, än tändnålen. – I
London har man vid en anstalt för blinda undervisat
åtskilliga af dem i maskinsömnad och med utmärkt
framgång användt dem vid detta arbete. Ingen bör
finna detta otroligt, då man tänker på de blindas
utomordentligt utvecklade känselsinne.
Slutligen några ord om sjelfva symaskinerna. Alla
hvila på Howes princip, men i sin konstruktion äro
de mer eller mindre åtskilda från hvarandra. Några
sy kedjesöm (tambursöm); detta slag lämpar sig
blott för enkla arbeten, t. ex. till utförande
af kantsömmar. Andra sy dubbel och tredubbel
kedjesöm, äfven kallad snörsöm; de lämpa sig i
synnerhet för utförande af broderier å ylletyger
etc. Men den bästa och varaktigaste maskinsömmen,
särskilt för garderobspersedlar, linnekläder etc., är
sticksömmen, då begge trådarnes slingor fast ingripa
i tyget. Sticksöm sy i öfrigt för närvarande gan*
ska många maskiner.
Symaskinen, som för circa tjugo år sedan knappast var
känd i Europa, har nu fått en betydelse, som skaffat
den in-
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
