Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. L. Svärdsdansen på Stockholms slott år 1573 - Burfåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 67 ––-
kallblodighet och till de minsta delar bestämde om,
huru man | holm, förnyades ordagrant i December 1575
och i Januari skulle taga lifvet af hans broder. Och
samma föreskrifter, j 1577. Hvad som bestämde Johan
att det sistnämda året .låta som utfärdades nu 1573,
medan Erik ännu befann sig på Grips- j verkställa
sitt länge närda beslut, känner man icke. s?.
Burfåglarne,
»et oangenäma i naturen söka vi att så mycket som
möj- | ligt bannlysa från vår boning. Vind och
väder, köld, | snö och regn måste stanna utanför;
aftnarne göras be- j hagliga genom ljus, och
mot inträngande insekter föra vi ett rastlöst
utrotningskrig. Deremot önska vi gerna
förflytta det ! sköna och angenäma från skog och
fält in i det trefliga rum-met, åtminstone en
profbit derpå. En gran grönskar under julen
på vårt bord, björkqvistar till pingst och
midsommar, och blommor stå nästan året igenom i
våra fönster. Derjemte j ser en vän af naturen och
det friska muntra skogslifvet gerna j en sångfågel
i sin kammare, hvilken med sitt glada qvitter på-
! minner honom om träd och buskar, fält och ängar.
Låt oss nu dröja några ögonblick hos de små
sängarne, som med j menniskan dela boningsrummet.
l
Vanligen gifver man företrädet åt de fåglar, hvilka
genom j angenäm sång smeka våra öron; många andra
rekommendera sig äfven genom förmågan att lära
sig uttalandet af särskilta : ord, under det att en
tredje afdelning genom vacker fjäderbe- j klädnad
tager vår uppmärksamhet i anspråk. Den, som en
gång i för sitt nöjes skull håller kammarfåglar,
åligger också den oafvisliga ; skyldigheten, att
göra deras fångenskap så dräglig som möjligt, ;
hvilket åstadkommes genom att, så mycket lokalen
tilllåter det, bereda fåglarne samma förhållanden,
som de äro vana vid i det fria.
Äkta fågelvänner inrätta för sina fåglar särskilta
rum och smycka dessa med nya friska granar,
men i de flesta fall får man nöja sig med att
åt sin sällskapare anvisa en bur af trä eller
metalltråd. Först och främst måste man under sådana
omständigheter tillse, att ett sådant fängelse icke är
nyss måladt med oljefärg, enär redan sjelfva lukten
för många fåglar verkar som ett gift. Burens form är
icke likgiltig. Finkar trifvas bäst i en fyrkantig
bur; domherrar, steglitsor och några andra kan man
gifva en rund. Nämde fåglar, hvilka i fria tillståndet
bruka sitta på buskarnes eller trädens qvistar,
måste också i buren hafva sittpinnar. Lärkor,
vaktlar och dylika, som pläga uppehålla sig på
marken, befinna sig bäst i en långsträckt bur utan
sittpinnar. Understundom kan det vara förmånligt,
att öfverhölja burens tak och endast låta ljuset
infalla från sidorna.
Renlighet utgör för de befjädrade fångarne
första behofvet, genom hvars tillfredsställande
mångahanda sjukdomar och åkommor undvikas. Hvar
fjortonde dag rengör man bottnen i buren och
sittpinnarne samt inströr frisk sand, helst flod-
eller insjösand. Sanden håller icke allenast
buren ren, utan fortares också allt emellanåt af
de flesta fåglar, enär det underlättar födoämnenas
smältning. Många fåglar, såsom finkar, domherrar,
gulsparfvar, säfsparfvar o. s. v., hålla sig sjelfva
ytterst renliga, men andra återigen måste man då och
då assistera, isynnerhet genom badning och rengöring
af fötterna. Noga måste man gifva akt på, att inga
hår fästa sig vid de sednare, ty de skära sig ofta
så djupt in mellan tårna, att hela leder dö bort.
Närmaste behofvet i ordningen för alla kammarfåglar
är friskt vatten, som man dagligen gifver dem, icke
allenast för att dricka, utan äfven för att bada
sig uti.
Lättast vänja sig de fåglar vid kammarlifvet, hvilka
uteslutande lefva af frön. JHämplingar, domherrar
och kanariefåglar nöja sig med ensamt roffrö; åt de
sednare gifver man väl äfven en blandning af rof-
med kanariefrö och krossade hampkorn; steglitsor och
grönsiskor tycka mera om vallmo med något hampa. För
mycket hampfrö är skadligt för fåglarne, ja finkarne
blifva småningom blinda deraf. I synnerhet vid
blandadt foder iakttager man den försigtigheten,
att icke gifva sin lilla kostgängare mera, än han
dagligen brukar förtära. Då och då bjuder man sina
fåglar litet grönt: ett kålblad, sallat,
brunnskrassa, vasse, stenört och dylikt; med socker
och bakverk måste man deremot vara mycket sparsam,
emedan fåglarne lätt dermed förderfva magen och
blifva sjuka.
De fåglar, hvilka i fria tillståndet utom frön också
förtära insekter, äro redan något omständligare att
fodra. Vaktlar äta hvete, semla och brödinkrom,
lärkor gröpadt korn, blandadt med hackad kål
eller brunnskrassa och tillsatt med vallmofrö
och brödinkrom; under vintern fodrar man dem med
hafre. Gulsparfvar förtära det samma, som lärkor,
blott det gröna ute-lemnas; åt finkar gifver man jemte
sommarraps under sommaren något hampfrö. De olika mes-
(talgox-) arterna trifvas på granfrö, fläsk, hafre,
kött, bröd, semlor och nötter.
Näktergalar, trastar, rotgelar samt åtskilliga
sylvia-arter föda sig af insekter och bär; sädesärlor,
stensqvättor och andra lefva deremot blott af
insekter. En gammal väl genombakad semla, uppmjukad i
vatten, utkramad, begjuten med mjölk och blandad med
-J- till f så mycket smågryn, bildar för dessa fåglar
ett godt foder. Tillsätter man rifna morötter och
litet söndersmulad ost, är det så mycket bättre. För
ombytes skull erhålla de små djuren äfven myrägg och
mjölmaskar. De fordra betydligt mer försigtighet,
påpasslighet och skötsel, än fröätarne, och hållas
för den skull mest af passionerade fågelvänner. Den,
som emellertid vill göra sig närmare underrättad ; om
vilkoren för dylika fåglars skötande i rum, finner i
Bech-steins »Naturgeschichte der Stubenvögel» alla
önskvärda upplysningar.
Bland slägtingar till finken är hämplingen en af
de mest omtyckta. Steglitsan värderas, utom för
den icke oangenäma sången, äfven för sin brokiga
fjäderbeklädnad, grönsiskan för sin munterhets
och sitt uppsluppna väsens skull. Jernsparfven
har en herrlig sång. Rödhakesångaren är i
skogstrakter en ! allmän favorit; blåhakesångaren
ser ännu täckare ut, men ut-härdar vanligen endast
en kort tid vistelsen i rummet. Ganska flitigt
sjunger också stensqättan. Rödstjertsångaren, äfvensom
åtskilliga arter af fink- och messlägtet håller man
väl för deras vackra utseende och muntra väsens
skull i bur, men l sången är deremot af ringa värde.
Bättre sjunga trastar ne, > deribland sång-, kol-,
rödvinge- och ringtrasten m. fl. i Bland de
tjocknäbbade fåglarne är domherren en ofta före-
| kommande kammarfågel, hvarjemte någon gång den med
honom ! beslägtade gröningen anträffas. Korsnäbben
har i sina maner i åtskilligt, som påminner om
papegojorna; han klättrar gerna ! och hjelper sig
derunder fram med kroknäbbet.
Af de larmande, brokiga papegojorna, hvilka man
kan lära att eftersäga särskilta ord, äfvensom af de
med fjäderkro-I nor smyckade kakaduerna har säkert en
hvar någon gång sett ; en eller annan art. De stå
vanligen högt i pris och äta mycket, äro visserligen
rätt intressanta, men hafva derjemte åtskilliga
0 arter.
Flera kammarfåglar, fastän icke utmärkande sig
för någon särdeles sång, blifva dock intressanta
genom förmågan att imitera andra toner. Domherrar,
starar och i ringare grad hämp-lingar, finkar,
steglitsor samt dylika små sångare lära sig att ;
drilla särskilda strofer eller hela melodier, om man
en längre tid för dem hvisslar eller spelar sådana.
Många personer finna ett särskilt nöje i att göra sina
j burfåglar möjligast tama och lära dem allehanda
konster. Vill i man vänja dem att sätta sig på
fingret, så retar man dem
1 början att bita i en framhållen mjuk fjäder och
sedermera i fingret, tills de slutligen vid dylika
tillfällen komina v\t v\r buren. Ännu lättare skall
deras tämj ning lyckas, om man bestryker trakten
kring näsborrarne med bergamottolja eller annan starkt
luktande eterisk essens, hvarigenom de försättas i
ett tillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
