- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag — lungsot hade jag — kureras skulle jag — och
promenera måste jag.
Jag började således dricka mjölk och gick under de
sköna vårmorgnarna, vid den tysta Elisabeths arm, uti
den vackra parken, där fåglarna, i synnerhet denna tid
på dagen, stämde upp konserter, dem ej de båda
vandrerskornas sakta steg, ej heller många ord från deras
läppar störde.
Elisabeths sinnesstämning var i förstone kall och
ovänlig. Hon teg nästan beständigt, och de få ord hon
yttrade buro uttryck av ett sjukt och retligt lynne. Hon
frågade oftast: »Vad är klockan?» Och på mitt svar
följde alltid från henne en otålig suck: »Icke mer?»
Jag var tyst därför att jag — att jag verkligen ej
visste vad jag skulle säga, därför att jag fruktade
genom ett ovarsamt ord såra hennes oroliga, känsliga
själ. Jag såg henne lida, hade så gärna velat söka trösta,
men visste ej vilken ton jag borde anslå för att
välgörande tränga till hennes hjärta. Dessutom tycktes
mig att människoord ej skulle kunna förmå mer till
lindring för en varelses smärta, än denna milda, friska,
livgivande vårluft, som omfläktade oss, än dessa
melodiska körer, som svallade upp ur de susande lundarna
än denna rika ljuva vällukt, som tycktes vara den unga
naturens andedräkt, som vi insögo med vår, och som
livande trängde till själens innersta. Ack, vad hade jag
väl kunnat säga mera vältaligt, mera ömt, mera
lugnande, än denna naturens sköna, underbara poesi?
Småningom blev Elisabeths sinnesstämning mildare.
Mina tysta men oavbrutna omsorger stöttes ej mera
ovänligt tillbaka. Hon talade oftare och med mera
lugn.
En dag sade hon åt mig: »Du är tyst och vänlig som
naturen; det gör gott att vara med dig.» Då jag aldrig
med en enda fråga sökte intränga i hennes varelses inre,
tycktes hon småningom alldeles glömma, att hon var
omgiven av något annat, än denna natur, i vars sköte
den mest olyckliga varelse ej fruktar att utgjuta sin
smärta, och som ofta är dess bästa, mest trösterika vän.
Hon gav ofta luft åt avbrutna ljud, än fulla av en stilla
jämmer, än hemska, vilda, knotande; någon gång sjöng
hon entonigt, men ljuvt, en slags vaggsång, såsom ville
hon därmed söva hjärtats stormande känslor. Denna
vemodiga behagliga sång alstrade stundom hos mig
just denna melankoli, som hennes nåd ville kurera.
I sina åtbörder yttrade Elisabeth samma frigivande
av hittills kvävda känsloutbrott. Hon utsträckte ofta
sina armar med häftighet eller gjorde med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
