- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Te och supé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Te och supé.
Jag hade nyss den äran att se mina läsare på en liten
dejeuner; jag: skall nu utbedja mig den att få undfägna
med en liten supé. Nå nå, bliven ej förskräckta! Den
blir ej stor, ej grann, ej lik en uppvaktning hos hans
excellens Ennui, och kommer ej att hålla er i vakopina
över midnatten.
Jag dukar upp ett litet runt bord i det blå kabinettet
på Thorsborg. Mitt på bordet har Helena ställt en stor
korg med vindruvor och kringkransat den med astrar,
lövkojor och flera blommor, som ännu färga sig under
höstsolens bleka strålar. Omkring den lysande
Bachuskronan äro utbredda dessa enkla rätter, dem man
får reda på i sagan om Philemon och Baucis, samt i
alla idyller, där det blir fråga om att supera. Jag
spiller således intet papper med mjölk och grädde och andra
hedersrätters uppräknande.[1] Hennes nåd skulle likväl
kanske ej förlåta mig, att så där i all tysthet förbigå ett
fat med honungskakor, ur vilka flödade en aromatisk
saft, samt en stor tårta (vid vilkens förfärdigande hon
själv lagt handen) med plommonfyllning, lätt och
läcker och delikat mer än man kan... Översten påstod
väl, att han, sedan han ätit en liten bit, kände något
tungt i magen, men (som hennes nåd även, litet ledsen,
sade) »man vet ej vad som tynger folk ibland.
Herrarna ha så mycket kuriösa idéer.»
I det ögonblick, för vilket jag utbeder mig benägna
läsares uppmärksamhet, slutade hennes nåd att för
femte gången från en vattenkaraffins propp söka gnida
bort en fläck, som slutligen befanns vara en egenhet av
själva glaset och således, tyvärr, inamovibel. I det
genom en lampa milt upplysta rummet samlade sig
småningom Julie (utan förlovningsring), professor L.,
magistern med disciplar, och slutligen inträdde, mellan sin
far och Helena, kornett Karl, som för första gången,
sedan sitt fall från hästen, förenade sig med familjekretsen
under aftontimmarna. Hennes nåd gick med tårar i
ögonen emot honom, kysste honom och gav sig ingen ro
förrän hon satt honom ned i soffan mellan översten och
sig, bekvämt lutad emot mjuka dynor, vilka hon även
ville ställa upp omkring hans huvud på ett sätt, som
blott genom vingade kerubers hjälp kunde ha bestånd.
[1] Aj, gunåde mig! »rann mig nu så bjärt i hågen», att Baucis, då hon
fick oväntat främmande, sprang att till dess välfägnad offra sin enda gås!
Och jag — som bjudit stort supéfrämmande — och kan undfägna dem varken
med gås, kalv eller kalkon! — Jag skäms ögonen ur mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:36:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/familjen/0156.html
