Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Fryxells författarskap i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liknar yttersta domen, då intet afseende göres på
olikheten af begåfning, rang, värdighet och talent,
utan blott på sMlnaden mellan dygd och last.»
Detta omdöme öfver Macaulay, fast klädt i andra
ord, öfverensstämmer med det redan citerade af
Agardh, att »Fryxell lägger tio Guds bud som
lineal på svenska historien.»*)
Härmed sammanhänger ett annat drag i
Fryxells personlighet, hvilket tryckt sin pregel
äfven på hans författarskap och bidragit att för
många läsare göra hans stränga domslut än mer
stötande. Hans omutliga rättvisa och skoningslösa
sanningskärlek förmildrades sällan af sympatisk
medkänsla för den felande, aldrig af humor. IJr
den teckning af de gamle germaner, hvilken
Taci-tus framhöll som ett bestraffande exempel för sin
tids förvekligade romare, brukade han citera orden
»nemo ibi vitia ridet; nec corrumpere et corrumpi
seculum vocatur**).» Lika djup som hans kärlek
och beundran var för mensklighetens välgörare,
lika djup var äfven hans ovilja och afsky för dem,
som genom ord eller handling sänkt henne i synd
och nöd. Rätt var rätt, och med sträng lagiskhet
anförde han stundom gamla katekesens ord:
»vredgas må man ock på dem, som illa göra, och hata
det orätt är.» Han liknade mera en gamla
testamentets profet med lagens taflor i sin hand, än
en nya testamentets apostel med nådens
evangelium på sina läppar.
*) Se sid. 68.
**) Ingen ler der åt lasten; och att förföra och förföras
får ej namn af tidens anda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
