Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till vår förmån. Det var min gamla tur på kanotresor
eller kanske icke min, utan öfverhufvud kanotens.
Farleden från Inha ända till det stora Toisvesi i
Virdois, en sträcka af 30 à 35 kilometer, är en
mödosam kanotled. Vattendraget utgöres här af en mängd
små sjöar förenade genom strida åar, uppfylda af steniga
och grunda forsar. Vi hade icke här någon rensad
„ruunun kulku“, hvarför vi trots forsarnas ringa
fallhöjd oftast nödgades bära kanoterna förbi de värsta
ställena. Stränderna voro därtill mestadels oländiga,
så att landtransporten blef särdeles besvärlig; med
kanoten på axeln fick man hoppa från sten till sten,
klättra öfver kullfallna trädstammar eller traska genom
sumpmarker. Så ofta terrängen blott medgaf, läto vi
därför kanoterna toma dansa utför forsarna. Två man
behöfdes äfven nu likasom vid bärningen för hvarje
kanot. Den ene höll fånglinan, den andre bar med
paddeln ut kanoten från stranden för att parera
stenar. På land hade man att hålla jämna steg med
strömmens hastighet, ty häjdades kanoten, hände det
lätt att vågen småningom trykte den under vatten
eller att den kantrade i någon hvirfvel. Alt löst gods
plockades därför ut från sittrummet. Försumlighet
häraf kan medföra förlust af värdefulla pjeser. Så hände
en gång (på en annan färd) att en sko vid kantring
af kanoten blef i forsen; den lyckliga ägaren till den
andra fick sedan barfota göra sitt intåg i närmaste
stad, där garderoben kunde kompletteras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
