- Project Runeberg -  Farmor och Vår Herre /
Kapitel 1

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga:

Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill.

Eller:

Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du!

Eller ännu värre:

Dra nu åt skogen som du bär dig åt!

Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är sant, att vissa händelser och tilldragelser ha ett märkvärdigt utseende. Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt en ett klart och redigt förstånd.

Dessutom - vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinner i jorden och på jorden. Vem ska man till sist tala med?

Vår Herre är alltid till hands. Om kvällarna, då rummet är tyst och nattlampan brinner, kan det kännas som om han sutte på sängkanten. Då blir aftonbönen en pratstund. Det är det goda med Vår Herre, att han hör på. Han sitter inte och tänker på annat. Och han vet och förstår. Och han minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och sextio och sjuttio. Det är ovärderligt för en gammal människa. Och han har ännu en stor förtjänst: han gör inga invändningar. Farmor tycker inte om invändningar. Vår Herre har sin tysta vilja, och det är ju den, som sker. Men en annan stackare får säga sin mening utan att bli avbruten.

Vidare är han den ende, som man kan resonera med i fråga om affärer. Han kommer inte med nyheter. Han vet, att den som arbetar och sparar blir rik, och att den som slösar och latas blir fattig. Så enkelt är det, men man ska ha förstånd för att förstå och begrepp för att begripa.

Farmor har sparat och därför är hon rik. Hon skulle ha varit ännu rikare, om hon inte haft barn och barnbarn.

Farmors far gjorde sparbössor av lera. Sparbössor och lergökar. Dessutom var han knekt och en knävel till karl. Han lärde farmor att spara. Själv hade han sina knektavanor beträffande snus, brännvin och ett fint uppträdande, vilka alla hindrade honom att lägga något på kistbotten. Men han gav farmor en sparbössa. Den var röd och rund och hade en vit knopp. Den föreställde ingenting utan var helt enkelt en sparbössa. Så småningom blev den tung av grindslantar och andra slantar. När farmor fyllt sexton år, var bössan sprickstinn och slaktades. Det skedde bakom en stor sten, ty far skulle ingenting få veta. Men rätt vad det var, stack fars huvud upp över stenkanten och den långa, karska knektnäsan snörvlade i knävelborrarna:

Vad har du i knät?

I knät låg kopparslantar och silverslantar och sedlar. Far var en hederlig karl men han hade sitt förstånd för sig. Han grunnade en stund. Flickan var hans och alltså voro pengarna också hans. Han behövde dem, han tog dem. Det var inte lönt att göra motstånd, ty far kunde lika sig med allt utom med trilska.

Lyckligtvis hade flickan sitt förstånd hon också. Hon grunnade en stund. Pengarna voro hennes och rätt ska vara rätt. Hon gick till länsman. Det var en fruktansvärd och nästan ogudaktig handling och hade inte flickan haft sitt klara förstånd, skulle det ha pekat rakt upp i natten. Men som det nu var, gick det bra. Hon berättade för länsman, att en främmande karl tagit hennes sparpengar, då hon satt bakom stenen bakom stugan och räknade dem. Länsman följde henne hem. När de stego in i stuga, reste sig far och ställde sig längst in i hörnet vid spiseln. Där stod han i skumrasket rak som en Moraklocka; ansiktet lyste vitt som en urtavla.

Länsman hälsade och sa:

Det är en besynnerlig historia, Agnes berättar, att en främmande karl ska ha tagit hennes sparpengar, just som hon satt bakom stenen bakom stugan och räknade dem. Vad kan Storm ha sig veterligt om den saken?

Far svarade:

Vad kan jag veta annat än att det är något, hon drömt.

Men Agnes höll fram den krossade sparbössan, som icke var någon dröm. Och länsman sa:

Vore det tänkandes att det vore en sockenbo, så skulle jag ta illa vid mig. Men det kan väl inte ha varit annat än en strykare. Vad säger Agnes?

Agnes svarade:

Inte finns det tjuvar här i socknen. Som jag vet.

Jaja, sa länsman, rättvisan är en gruvlig sak, så gud sig förbarme. I får väl tänka er för och se er om och talas vid.

Och sen han druckit en skvätt av vad som bjöds, gick han. Far tog fram pengarna och räknade dem. Det var arton riksdaler. Två lade han i snusdosan, resten fick flickan behålla. Och far sa:

Nu har du allt blitt för snarslug och ovålig att ha i huset. I morgon ger du dig av.

Han lade sig i kammaren på bara golvet och ville inte ens ligga i samma rum som dottern. Om morgonen stod hon tidigt upp, kokte vällingen åt far och ställde den till reds på varma hällen. Hon samlade sitt i ett knyte och gick ned till landsvägen. Då mjölksurran kom skramlandes, bad hon om skjuts och åkte till staden.


Project Runeberg, Tue Dec 11 17:51:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/farmor/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free