Det finns i gömmorna ett och annat minne, som liknar minnet av Sannapojken, kyssarna och glaset. Ibland gå de ihop och bli till ett, ibland stå de isär som tvenne vitt skilda stjärnor. Minnen är stjärnor. Dagen blir kväll, kvällen blir natt, jorden blir intet och stjärnorna allt.
För resten är likheten blott ytlig. Agnes stod vid fönstret som då, talade med Axelsson. Men det var vårdag och inte höstdag. Och trädgården var annorlunda: buskagen hade skjutit upp till manshöjd och mera, trädkronorna hade svällt ut, vattenkonsten fanns där och brandgaveln. Axelsson grävde inte längre, två drängpojkar grävde och Axelsson var gårdskommendant och stor karl; mulen för jämnan, ty makten har det med sig att man mulnar.
När nu Agnes vände sig om, stod en pojke vid kontorsdörren. Pojken var vacker, det kan inte förnekas. Hur och på vad sätt gör detsamma. Allt nog, Agnes blev gruvligt upprörd och gick emot honom och tog honom om livet och kände på honom och drog honom i öronen och luggen och förde honom till skänken och slog i ett glas vin. Undantagandes de yttre omständigheterna, fönstret, kyssarna och vinet, låg likheten endast däri, att Agnes vid båda tillfällena kände sig gruvligt upprörd.
Pojken hette Gabriel och kom från Uppsala.
***
Enligt Borckarnas åsikt skulle Jonathan inte få några barn. Jaså, tänkte Agnes, ska han inte det! Efter fyra års äktenskap låg hon i sin första barnsäng. Det blev en flicka; hon levde i två timmar. Nå, sa Borckarna, fick vi rätt? Vänta på mig! tänkte Agnes. Ett år förflöt och hon låg åter i barnsäng, Det blev en flicka; hon fick nöddop och dog på tredje dagen. Nå, sa Borckarna, fick vi rätt?
Två år förflöto och Agnes låg åter i barnsäng. Damerna Borck kommo skyndsamt tillstädes, slogo läger i rummet utanför sängkammaren, drucko kaffe och sydde. Jonathan sattes i vagn och kördes till Sanna. Första värken började i kvällningen, den andra vid midnatt; sen blev det några timmars lugn. Barnmorskan låg i Jonathans säng och snarkade erbarmligt. Agnes talade reson med Vår Herre. Det fanns ju åtskilligt att invända mot hans sätt att sköta saken. Somliga människor lida och tiga; Herren styr, säger de. Javisst, han styr, men han låter tala med sig. Man ska göra som Jakob i bibeln, man ska ta ett karlatag, gripa den Allsmäktige i manteln, hålla honom kvar, skaka honom, om så behövs. Man ska visa honom, hur landet ligger. Vad bryr han sig om ett kräk, som inte vet vad det vill? För resten skadar det inte att ge honom upplysningar. Han är allvetande, men saker och ting kan ses ur olika synpunkter. Det finns människor och gärningar, som äro så småaktigt grymma, så futtigt elaka, att han i sin höghet näppeligen kan uppfatta deras nedrighet. Visste han till exempel vad damerna Borck hade för händer, under det att de avvaktade Agnes förlossning? Han trodde kanske, att de snörpte på barnkläder, som rimligt kunde ha varit. Men nej, Vår Herre! Härvidlag kunde hon giva honom en värdefull upplysning, belysande vissa människors karaktär. Hon hade råkat sätta sig upp en gång, då dörren stod öppen. Hon visste vad de sysslade med, under det att de väntade på hennes förlossning. De stuvade om sina krusflorshattar från i förfjol, de sydde ihop revor på sina sorgslöjor, de kantade sina svarta kjolar.
Sådana voro Borckarna och det kunde icke vara rimligt att giva dem rätt. Hon bad Vår Herre om ett gossebarn, livsens levande, friskt och välskapat. Hans namn skulle vara Gabriel, ett vackert namn, ett fromt namn och ett namn, som inte fanns i släkten.
Trägen vinner: Vår Herre lät sig övertygas. Gabriel kom till världen, det gick som en dans. Barnet skrek som en gast vid första klatschen! Tre timmar efter börden steg modern upp, lindade pojken egenhändigt och höll honom under näsan på vissa damer. De sa: Stackars barn! De ville ge honom nöddop.
Pojken levde och han fick syskon. Två år efter Gabriel kom August, tre år efter August Lill-Agnes, som dog i sitt andra år; två år efter Agnes kom Frida, tre år efter Frida Axel. Borckarna sa ingenting. Men de hyste ett varaktigt intresse för den äldste. Stackars liten, sa de, han blir inte gammal. Som ugglor om natten sågo de, vad ingen annan såg. Än var han jämmerligt mager, än visade han farliga anlag för fetma. Ibland var ryggen krokig, ibland var höften sned; ibland hade han skrofler, ibland hade han mask, ibland såg han i november, ibland var han lomhörd. Och när inte den gubben gick, gjorde de än finare iakttagelser. Han var nervös. Han hoppade högt i luften, om man oförhappandes stack pekfingret i sidan på honom. Han tålde inte, att man kittlade honom under fötterna. Han skrek, om man ställde sig bak en dörr och sa buh! Han var klen. Emellertid växte han och frodades. Då sa Borckarna:
Tro om han inte är dum?
Därpå hängde det. Gabriel började skolan och nu skulle man få se. Jonathan hade måst sluta i fjärde klassen: han hade varit för dum eller för sjuklig. Nu skulle man alltså få se. Var eviga dag frågade Agnes: Nå, kunde du din läxa? Gabriel svarade: Äsch! Tonfallet var så överlägset, att hon blygdes. Hon skulle ha läst läxorna med honom, om hon vågat, men hon var själv alltför osäker i lärdomen. Det fick gå på Guds försyn. Och det blev vinter, det blev vår, det blev examen. Agnes satte på sig sin violetta sidenklänning, sin svarta spetskappa, sin plymagerade hatt, sina ringar och sina broscher, sina kedjor och sina armband. Hon glödde av iver och stank av eau de cologne. Jonathan var förvånad. Hon brukade minsann inte spöka ut sig. Hon brydde sig inte om hans invändningar, hon tog inte reson, hon tvang honom att kläda sig i frack och cylinder. De gingo till skolan utstyrda som grevar.
Så fort hon satt foten inom klassdörren, fick hon magknip. Läraren var en gemen människa, bakslug och skadeglad. På åhörarbänken trängdes Borckar som kråkor på en gren. Det var två år efter den stora brytningen; man hälsade men utan värme. Läraren sprang upp på katedern och bjöd fru Borck sin egen stol. Han gjorde narr av henne: han placerade henne längst fram som en drottning eller landshövdingska. Där satt hon, hög och rak, doftande och svettig, guldglittrande och plymagerad. I ett hörn av rummet stod Grundholm och grinade. Bakom järnkaminen stod Axelsson i svarta kläder, stärkkrage och vit halsduk, hela begravningsstassen. Allt var fullkomnat. Agnes fäste blicken vid Gabriel, stirrade tills hon såg honom dubbel. Han hade en mörkblå sammetsblus med vit spetskrage, tupén var oklanderlig, hög, vattenkammad och glänsande, inga sorgkanter på naglarna. Han såg ut som en liten greve, förnäm, tankfull, lugn. Men nu var det inte fråga om utseendet.
Läraren kastade frågor till höger och vänster. Han var en figur, en blandning av narr och skurk. Han gav Gabriel en fråga, och innan pojken hann resa sig, gav han den åt en annan. Sitt du, Gabriel, sa han. Vila dig! Du är överansträngd. Pojkarna fnissade. Borckarna logo. Grundholm grinade. Läraren slickade sig om munnen. Det var en helt ung karl med stora, röda, runda kinder. En pojke, dum som en spån, ful som en råtta, besvarade Gabriels fråga. Gabriel fick en ny. En annan pojke viskade. Läraren slog ned på honom. Stör inte Borck, sa han. Tänk om han skulle vakna! Det var hån. Han blåste upp sina svällande röda kinder och myste med Borckarna, som myste tillbaka. Det var hån och det var uppgjort på förhand. Agnes tänkte: Borckarna ha ställt till med det här. De ha tubbat fähunden att göra narr av Gabriel. Men tänk om han borde akta sig? Tänk om jag bleve arg?
Det kändes så. Hon kämpade allvarligen mot vreden, bet sig hårt i underläppen, knep sig i armen, stack handen under kappan och lossade på kjollinningen. Ingenting hjälpte; hon kände, att hon började bli arg. Hon försökte varna figuren: hon rynkade pannan, spände ögonen i honom. Hon pöste upp sig, spände ut bröstet, svällde lik en groda, som söker skrämma en orm. Men han märkte ingenting: förblindad av sin elakhet och sin lust att behaga Borckarna, fortsatte han med sina dumma kvickheter. Och han sa:
Vi måste hitta på en fråga, som Borck kan besvara. Det ser illa ut att lämna skolan utan att ha besvarat en enda fråga, Jag ska fråga dig något som jag vet, att du vet. Vak upp, min gosse! Tänk dig för! Svara! Kan du säga mig namnet på den dummaste pojken i klassen?
Gabriel reste sig. Han tog sig grubblande om pannan, han tittade i taket, han sneglade till höger och vänster. Han suckade, stånkade, vred sig. Agnes blev het och kall, het och kall. Hon fick kväljningar. Pojken var helt enkelt en driftkucku. Han spelade, han apade sig, han åmade sig. Han skämdes inte, han hade inte skam i kroppen. Slutligen sa han: Gabriel Borck. Läraren himlade sig, pojkarna tjöto av skratt, Grundholm frustade, Borckarna föllo samman i en fnissande hög. Axelsson försvann bakom kaminen.
Agnes reste sig. Hon tänkte gå sin väg, lugnt och värdigt. Men näven hängde som en slägga, den kom i svängning. Och en stor, rund, röd kind lyste framför henne. Så skedde olyckan. Hon drev till.
***
Ingen skada skedd, kan tyckas. För den naturliga människan är en örfil ingenting att göra väsen av. Har man haft rätt, fröjdar den själen. Minnet av en välskänkt örfil håller sig länge och bereder glädje långt in på sena ålderdomen. Har man haft orätt, ber man om ursäkt, ifall det är nödvändigt. Så enkelt är det. Men Jonathan hade sin syn på saken. Han blev inte ond, han blev aldrig ond. Han blev viktig. Det här var just någonting för honom att reda ut och behandla på ett fullt korrekt sätt. Han sa: Var alldeles lugn, kära Agnes, jag skall reda upp affären. Det är en hederssak. Jag vet hur den ska skötas.
Hon var lugn som en filbunke men hon kunde inte hindra honom från att reda upp affären. Det blev en hel olycka. Till en början avlade han några förberedande kondoleansvisiter. Han gick till rektorn, till biskopen, till klassföreståndaren, till läraren. Han bad dem, att de måtte lägga hela ansvaret på hans skuldror. De beskedliga människorna försäkrade honom, att ansvaret var fjäderlätt. Läraren hade burit sig illa åt: biskopen gav honom en skrapa, Jonathan fick full absolution för sig och hela sitt hus. Det hjälpte inte. Jonathan var i sitt ässe. Han fördjupade problemet, betraktade örfilen ur moralens synvinkel och fann att den hade tre sidor. Den var en våldshandling, den var en förolämpning mot ämbetsman i tjänsteutövning, den var en förolämpning mot skolans majestät och så till vida även mot statens. Möjligen innebar den ett brott mot kyrkfriden, ty en examen inledes och avslutas med gudstjänst. Han satte sina funderingar på papper och anmodade rektor att sammankalla lärarkollegiet. Mitt i sommaren! Rektorn bad honom gå hem och lägga sig med isblåsa på huvudet och varma krus under fötterna. Han försökte slå bort saken med skämt, biskopen likaså. Men dessa figurers lättsinne förmådde icke rubba Jonathans pliktkänsla. Han fordrade, att läraren skulle mottaga offentlig avbön. Läraren skrev i tidningen att han skulle mottaga tio örfilar, om man bara lämnade honom i fred. Historien drogs i pressen. Borckska örfilen blev riksbekant och Jonathan blev till åtlöje.
Efter den betan var det inte längre lönt att söka överskyla hans konstigheter. Folk fick skratta sitt lystmäte, det kunde inte hjälpas. Han var i alla fall en klok och beskedlig karl, omsynt och försiktig, arbetsam och sparsam. Han hade ett obegripligt klart räknehuvud och kalkylerade de mest invecklade affärer i ett nafs och utan fel. Han slöt ögonen, rörde lite på läpparna och så var det gjort. I dessa stycken var han en hel liten trollkarl och Agnes försummade aldrig att beundra honom. Man bör inte försumma att beundra.
Ty det kan inte hjälpas, ibland måste man trampa på tårna, såra och förolämpa. Jonathan hade sin svaghet. Det är svårt att säga, vari den bestod. Han var kanske lättskrämd. Om man slog näven i bordet, skrek och domderade, fick man honom till vad som helst. Och han var lättrörd. De kallaste, fräckaste krokodiltårar föllo som hett blod över hans arma hjärta. Man behövde inte ens jämra, man behövde bara säga: Har patron samvete till det? Han hade inte samvete till någonting.
Under kontorstiden satt Agnes för jämnan vid fönstret, höll utkik på besökarna. Då viktiga saker avhandlades, stod hon i timmar vid dörren och lyssnade. Titt och tätt måste hon göra sig något ärende in på kontoret. Det blev besvärligt i längden, det bar henne emot att hymla. Efter historien med örfilen tyckte hon att gärdet var uppgivet. Hon tog sitt arbete med sig och slog sig ned i skinnsoffan på kontoret. Bönderna sa: Jaså, en ska tala med frun själv nu? Hon svarade: Tala med patron, jag sitter bara här och syr. Vi ser det, sa bönderna och grinade.
Hon fick namn om sig att vara ett rivjärn. Jonathan en jämmerlig toffelhjälte. Det var lögn! Han var herre i sitt hus och hon skulle ha skämts ögonen ur sig, om han inte det varit. Han förstod affärerna bättre än hon, men hon förstod skojare och skalkar bättre än han. Hon hade konsterna och knepen på känn; det var inte övning, det var inte erfarenhet, det var naturlig begåvning. Och hon hade, vad Jonathan saknade, ett gott målföre. I längden kunde hon inte ty sig med att sitta tyst, då andra talade. Hon tog inte kraftord i sin mun annat än för nöds skull, men då hände det, att hon klämde till med sanning och sakrament. Och var det någon, som slog näven i bordet, var det hon. De andra kom av sig. Det var inte fint, men vad skulle hon göra? Man blir inte fin, förrän man blir gammal och kommer på latbänken. Då blir man fin.
En gång förgick hon sig, tog en karl i kragen och kastade honom egenhändigt på dörren. Det var Grundholm. Hon borde ha ropat på Axelsson, men det glömde hon. Grundholm var slut, han söp sig i backen den ena dagen och tiggde sig upp den andra. Jonathan gav honom en femma då och en tia då. Ibland fick han femtilappar och hundralappar mot löfte att klä sig anständigt. Agnes gav honom också pengar för gammal vänskaps skull. Men man får inte ge, tills man tigger. En dag sa hon: nu får det vara slut. Han vaggade framför henne, drucken och föraktlig, ej längre arkitekt varken i hjärta eller åthävor. Du! sa han. Minns du, att du varit piga i mitt hus? Jo, nog mindes hon det, men världen har sin gång och nu var han tiggare i hennes hus. Icke förty fortsatte han med sina otidigheter och påminnelser. Det mesta var lögn och förtal och hon tog honom i kragen och kastade ut honom. Jonathan gjorde en anmärkning. Min kära vän, sa han, det hade kanske varit riktigare att be Axelsson kasta ut honom.
Ja, men hon glömde Axelsson.
***
Eljest var hon fin efter förmåga. Och Jonathan var herre i sitt hus. Hon gick på visiter och kafferep som andra fruar. Hon gick på konserter, fast hon led som en hund i en brunn. Hon klädde sig fint, åt fint, pratade fint. Hon fick med tiden en tämligen stor mage och den förblev henne en tung börda under jordavandringen. Men det rådde hon inte för. Hon kunde ju inte bedraga sig själv på maten. Ibland tyckte hon, att hon blivit på tok för stor och Jonathan på tok för liten. Vad kunde hon göra åt det? Hon var inte en människa, som man sätter på knät eller tar om livet eller klappar under hakan. Men Jonathan var herre i sitt hus, han behövde inte be, han kunde befalla. Hon löd. Allt var hans. För resten var han envis som den sure, när han satte den sidan till.
De hade en tvist rörande barnen. Jonathan ville inte, att de skulle agas för sina synder. De skulle stå i skamvrån. Det mörka kyffet hade för länge sen fått sin användning och var proppfullt med trasiga möbler och andra spillror, som tid och barn och pigor samla på hög. Men Jonathan hade sagt att det var en skamvrå och det var en skamvrå. Han tog syndaren vid handen, trippade nätt och varligt in i mörkret, ställde ungen bland bråtet, underrättade honom om den tidsrymd, han hade att skämmas, stängde om honom. Knappt hade han trippat bort, förrän Agnes öppnade dörren, gav syndaren en lugg, en örfil, en stut allt efter behov och släppte honom. För den naturliga människan faller det sig naturligt att ge ett nyp och låta löpa. Att mögla ner ett barn i ett unket kyffe bär emot. När nu Jonathan kom för att befria fången, var alltså fängelset tomt. Han sa ingenting, utan trippade stum och värdig ur rum i rum, tills han spårat upp rymlingen och stängt in honom på nytt. Agnes öppnade, han stängde; det upprepades gång på gång. Till sist tröttnade hon och lät honom hållas.
Det var en tvist, fast stum. Andra tvister på samma sätt. Hon kunde få en besynnerlig längtan efter snubbor. Fader Storm i tiden hade gåvan att läsa lagen rätt och tolka skriften med sjuttiosju tillämpningar. Det var väl det hon saknade. Jonathan gjorde aldrig några förebråelser. Glad eller oglad, nöjd eller missnöjd, men alltid korrekt och kruserlig. Ibland blev han hemsk. När Lill-Agnes dog, tog han det så hårt, att han mest liknade en människa. Han grät hela natten och Agnes måste sitta på sängkanten och hålla honom i hand och till sist måste hon lägga sig hos honom. Han var som en människa. Men det blev dag och solen steg upp i sin fullkomning och likaså Jonathan. Min kära vän, sa han, det blir nu min uppgift att skriva ut bjudningsbreven. Du å din sida har att tänka på lämpliga förfriskningar. I anseende till att det blott är ett litet barn -
Herre Skapare! I anseende till att det blott var ett barn och hennes barn och ingen annans barn hade hon helst tagit kiststackaren under armen och mol allena gått ut till körrgårn. Varken katt eller kung skulle haft omak av den sorgen. Men Jonathan hade sin syn på saken, han visste hur det borde vara. Begravningar var han särskilt mån om. Aldrig kan man vara så fulländat korrekt som vid begravningar. Figurerna stå där tafatta och tölpiga och lämna ödmjukt plats för den, som vet att framträda korrekt.
***
Till sist blev det så, att hon ensam skötte affärerna.
Bönderna sa: Där sitter satkäringen. Hon var inte omtyckt, kan tänka! Hon lät inte lura sig, än mindre lät hon skrämma sig och allra minst var hon hjärtnupen.
De stego in på det inre kontoret och bådo att få tala med bokhållaren. Patron själv var så gruvlig att tala med.
Bokhållaren? sa Jonathan. Bokhållarna sitter där ute.
Jaså, sa bönderna och grinade. Vi trodde mest att patron blitt bokhållare, sen frun blitt patron.
En dag skickade hon honom till banken. Det var inte chefens sak, det var kassörens. Men när han i sin tur ville skicka kassören, bad hon honom gå själv. Han behövde motion och hon behövde kassören. Det var bråda tider.
En annan gång råkade hon säga: Du, som skriver så bra, borde sköta korrespondangsen. Han tog sig en funderare.
Menar du, att jag skulle sitta där ute bland bokhållarna? Ja, sa hon, det kunde du också göra. Så kunde kassören sitta här hos mig.
Det var bråda tider och kassören var hennes rådgivare och högra hand. Jonathan tog sig en funderare, en mycket lång; han sa:
Är det bättre att kassören sitter här, så ska han sitta här. Men eftersom jag har varit firmans chef skulle det se illa ut, om jag satte mig bland bokhållarna.
Och han satte inte vidare sin fot på kontoret. Agnes försökte locka dit honom, men det gick inte. Då tog hon hans plats vid pulpeten med kassören mitt emot sig. Affärerna gick bättre på det sättet. Det kunde inte hjälpas. Affären gick bättre.
För resten var han klen och behövde vila. Eller kanske snarare motion. Han läste i en tidning om kroppsrörelse och hälsa. Han skaffade sig flera böcker i ämnet och läste flitigt. Han hade ju också annat att syssla med. Folk tog honom till råds i tvistiga fall rörande klädedräkt och bordskick, rang och titlar, konstiga ord och konstiga ceremonier. Han gick på bröllop och begravningar, ibland bjuden, ibland objuden men alltid en föresyn för hopen, ett mönster att iakttaga och följa. Han fick allt större intresse för det kyrkliga och klockaren blev hans särskilda vän. På Jonathan Borcks smak och takt fick mycket bero och han var ingalunda någon betydelselös person. Han blev liten och mager, det är sant, tunn som en skugga. Det kom sig av det eviga vankandet. Han var sällan hemma annat än vid måltiderna. Då intog han det husfaderliga sätet vid bordsändan, han skar stek och bröd, han öste upp soppan och delade ut sina håvor. Men sen man tackat honom för maten, gick han. Vad skulle han göra hemma? Affären skötte Agnes, gården skötte Axelsson, barnen skötte sig själva. Han gick. Han gick för sin hälsas skull, han gick för att förlänga livet. Det är det viktigaste att leva länge vid god hälsa.
Borckarna sa:
Nog ser man, vem som skummar grädden i det huset.
Men vad betydde Borckarna? Den tiden var förbi, då Borckarna betydde någonting. Själve Jonathan hade blivit en liten person, som inte gjorde mycket väsen av sig i Borckska gården. Barnen tackade honom för maten, därför att det skulle så vara. Eljest brusto de betänkligt i vördnad. Axel, som var en spefågel, gjorde narr av honom. Frida, som var en näbbgädda, gav honom snäsiga svar. August skämdes för honom. Han undrade om inte far i vackert väder kunde ränna på landsvägarna i stället för på gatorna? Folk gav honom öknamn och det var inte trevligt för hans barn. Somliga kallade honom "Korken", andra "Ranten", åter andra "Vandrande juden". Det sista förbryllade Jonathan; han mumlade: Jag förstår inte det, kära barn. Jag är ju inte jude. Då skreko de alla tre: Herregud, vad han är dum!
Den gången var mor i närheten och gav orrar över lag. Men hon kunde inte alltid vara i närheten och hon hade sannerligen annat att tänka på. Och så mycket borde man kunna begära av en karl och en far att han sätter sig i respekt hos barnen. Hon sa det åt honom. Det var kanske onödigt. Han blev ledsen. Och han blev skygg för barnen. Han kilade undan, så snart de kommo i närheten. Dessemellan mutade han dem med för stora fickpengar. Han hade själv fickpengar alldeles som barnen. Skillnaden var, att han tog dem när och hur stora han behagade. Till en början, sen blev det ändrat. Han kunde komma en dag, då det var obekvämt att blotta kassan på kontanter. Följaktligen bestämdes en viss summa och en viss dag i månaden. Det var bara en praktisk anordning och betydde ingalunda att hans husbondevälde upphört. För resten gick affären bra de där åren, lugnt och jämnt. Lugna och jämna, gudsvälsignade år, då ladorna fyllas, rummen fyllas, kistor och skrin, kassaskåp och bankböcker. Kroppen blir satt och fast och en smula tung. Själen blir saktmodig och ljum, en liten smula tung den också, en liten smula sorgsen. Utan orsak. Snart knäpper man händerna om magen och säger som kommerserådet: Gud ske pris! Gud ske pris för allt, som gått mig väl i händerna! Gud ske pris för den goda maten och den goda hälsan, de goda åren och de goda affärerna! Gud ske pris, snart tyr jag inte mer!
Så kom Gabriel.
