- Project Runeberg -  Farmor och Vår Herre /
Kapitel 15

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Herr Gawensteins fräckhet och envishet förargade dem. August åtog sig att näpsa honom. De båda glasen i herrummet hade så småningom skänkt honom ett behagligt mått av självförtroende. Han började ana, att han i själva verket icke var den stackars odåga, man höll honom för. Han kunde inte exakt erinra sig sina förtjänster, men han trodde, att han skulle se dem klarare dagen därpå, då den lätta spritångan fördunstat. I varje fall tillhörde han en gammal, förnäm borgarsläkt. Redan hans farfars farfar hade varit rådman i staden. Det var en borgerlig adel, som en fördömd schackerjude ej kunde ostraffad förolämpa. Dessutom trodde han sig veta, att det fanns en lag, som förbjöd judar att intränga i kristna hem. Han tyckte sig minnas, att det var strängt straff på det. Han trodde, att han skulle kunna låta häkta herr Gawenstein. Han trodde och han tyckte, och fast han icke kunde precisera, vad han trodde och tyckte, kände han med dunkel visshet, att han hade rätt. Han reste sig och vandrade med långa, tunga och något dröjande steg mot förstugan, fast besluten att krossa herr Gawenstein. Axel fann det rådligast att följa honom; likaså Frida. Emellertid lyckades herr Gawenstein stilla deras förargelse och väcka deras intresse. Han hade ett förslag att göra dem, men det kunde icke gärna diskuteras i farmors närvaro. När de hörde, att förslaget ej kunde diskuteras i farmors närvaro, stegrades deras intresse ytterligare. De stängde salsdörrarna och bådo herr Gawenstein stiga in i herrummet.

Farmor anade ingenting, hon visste knappt, att herr Gawenstein fanns i huset. Hon satt och tänkte på, vad barnen hade sagt henne. Hon gav dem inte rätt utan vidare; hon prövade och granskade. Men så småningom gav hon dem rätt. Hon måtte ha varit ett elakt stycke, eftersom alla människor hatade henne. Det kunde inte förklaras på annat sätt. De hatade henne, fastän de sovit under hennes tak, ätit vid hennes bord och tagit välgärningar av hennes hand. Det kunde inte ha varit deras fel, det måste ha varit hennes; hon måste ha varit ett elakt stycke. Hon hade varit hård mot Borckarna, hon hade pinat livet ur Jonathan, hon hade varit omänsklig mot Gabriel. Hon hade inte förstått det själv, inte helt och hållet. Men andra hade sett och förstått, barnen hade förstått. Nu visste till och med barnbarnen, vad hon var för slags människa. Och nu visste hon det själv.

Men i en punkt gav hon dem inte rätt; i en punkt beljög de henne. Hon hade inte varit elak mot Nathan. Det var orimligt. Man kan minnas galet och man kan uppfatta saker och ting på olika sätt. Men man kan inte gå i tio år och längta efter en människa som man inte håller av. Och man kan inte vara elak mot den man håller av. Sträng kanske, men inte elak. I den punkten hade de beljugit henne.

Bäst hon tänkte på detta, fick hon ett infall, som i förstone alldeles överväldigade henne. Det var ett sentimentalt infall och således någonting alldeles nytt för farmor. Och det överväldigade henne just därför att hon inte riktigt förstod sin egen avsikt.

Hon skulle be Nathan om förlåtelse.

Hon tänkte:

Det tör väl vara han, som har skäl att be mig om förlåtelse. Men jag bryr mig inte om det. Allting annat har varit bakvänt. Och när jag gjorde rätt, gjorde jag ingen till lags. Jag får väl taga skulden på mig och be dem allesammans om förlåtelse.

I själva verket tänkte hon inte alls be om förlåtelse. Hennes avsikt var helt enkelt att tigga barmhärtighet. Men det förstod hon inte. Hon visste inte ännu, hur fattig de hade gjort henne och hur eländig. Hon var krossad och förbi och orkade inte längre hålla sig uppe, men själv trodde hon, att hon var ödmjuk och att hennes ödmjukhet skulle bryta ringen omkring henne. Hon trodde, att hon hade någonting stort att komma med, som skulle slå dem med häpnad och röra dem ända ned i hjärterötterna. Hon var barnslig. Hon trodde, att allting blir bra igen, bara man ber om förlåtelse.

***

Och hon kom skamligt till korta. Det visade sig, att hon inte visste stort mer om sig själv än om andra. Hon var förbi visserligen men alls inte ödmjuk. Det gick så galet, som det kunde gå. Hon blev ond. Men hon behärskade sig och lyckades ännu behålla sin värdighet.

Hon sökte Nathan och fann honom i köket och så gott som i famn på den där Emma. Han skrattade som en tosing och orsaken var inte svår att finna. Runt omkring honom lågo paketen med allehanda förnödenheter, somliga öppnade, andra upprivna i kanten. Han skrattade åt farmor. Emma gjorde sig lustig över henne, själva tiggegubben flåsade fram skratt mellan sina slaka läppar, och Axelsson stod och såg på. Det var rätta ögonblicket att falla på knä och ropa: Käre son, förlåt mig! Jag har felat.

Ty djupare ödmjukhet kunde ingen människa begära, ej heller Vår Herre. Men hon tänkte: Nu blir jag ond. Och sen är det slut.

Hon gick fram mot dem och de tör väl ha sett, hur det var fatt. Skrattet tystnade ögonblickligen. Emma tryckte sig upp mot väggen, tiggegubben hukade sig ned. Hon såg deras förskräckelse och den skänkte henne en bister och bitter glädje. Hon tänkte:

Jag tror minsann, att de har rätt. Jag tror minsann, att jag är en elak käring. Gud ske pris!

Det eggade henne ytterligare, men hon behärskade sig. Hon ville spara på vreden, eftersom den var det sista hon hade kvar. Hon vände sig mot Axelsson och fick se något, som kom henne att baxna. Så när hade hon brustit i skratt. Axelsson grät. Han hade fått sina pengar och han grät. Han hade torkat sina tårar med handen och handen hade varit smutsig. De yviga brynen hade fuktats och hängde i stripor och mellan striporna stirrade de rödsprängda, fula gamla ögonen fram. Gud ske pris, tänkte hon, att jag fick se Axelsson rörd. Här har han gått mulen och tvär som en olycka i alla väder men nu är han rörd till tårar. Vad det finns mycket, som är rörande i världen fast det mest är sånt, som elaka käringar inte begriper.

Hon fick ett nytt infall, som ingenting hade med ödmjukheten att skaffa. Hon sa:

Ja, tänk att Axelsson skulle få rätt!

Och hon berättade, hur som Axelsson beständigt tagit Nathan i försvar, då farmor beskyllde honom för odygd och otyg. Hon ljög och bredde på, ty hon tog för givet att hon kunde breda på utan risk att bli motsagd. Och hon fick rätt. När Axelsson hörde, att han tyckt om pojken och tagit honom i försvar, grät han ännu ymnigare. Han nickade och hickade och mindes. Farmor brast i skratt.

Men hon behärskade sig; hon hade inte lust att skratta ännu. Hon betraktade Nathan och hon tänkte: De har rätt i alla fall och jag har orätt. Jag har aldrig hållit av honom. Hur skulle jag kunna hålla av ett sånt kräk? Jag vet väl, hur svårt jag hade att tåla Jonathan. Och ändå var han karl nog att skämmas.

Hon sa:

Har ni hört, hur finurligt Nathan förtjänar sina pengar?

Berätta! befallde hon. Han ville inte, men hon behövde bara ta ett steg mot honom, så började han berätta, hackande och stammande. Hon hjälpte honom på traven. Och då? sa hon. Hur gjorde du då? Hur var det då? Hon plockade hela berättelsen ur honom bit för bit och från början till slut. Och hur bar du dig åt nu? fortsatte hon. Du kan ju inte bli riktigt rolig med mindre du blir skrämd? Och du har väl inte en död kamrat hängandes över huvudet för jämnan? Hur bär du dig nu åt?

Det ville han inte bekänna.

Hon sa:

Då ska jag tala om, hur du bär dig åt. Du låter dem slå dig. Du har någon, som skrämmer dig med stryk, och ibland måste han väl piska upp dig. Jag förstår och begriper, för det var likadant med Jonathan. Han fick sin sjuka som säkrast, om någon skrämde honom för stryk. Man behövde bara knyta näven under näsan på honom. Men skillnaden var den, att han skämdes som en hund, stackarn. För det var ju inte bara fel på förståndet, som eljest kan vara skam nog, utan det var också den där strykrädslan. Och det är ju gement för en karl. Så att han skämdes och jag skämdes.

Men du skäms inte utan du visar eländet för hur många som vill se och ju flera desto bättre. Och de skrattar åt dig och kastar slantar åt dig. Ja, det begriper jag. Gyckelmakare som gyckelmakare. Och en ser ju, hur barn brukar dansa runt kring fånar och göra narr av dem. Men att du kan tro, att de tycker synd om dig? Det begriper jag inte.

Och nu ska jag säga dig en sak. Du skäms inte, men jag skäms. Jag skäms att ha dig i huset. Du har gjort narr av oss och skrivit tiggarbrev och smusslat med Gawenstein. För du trodde, att du skulle komma med dina pälsar och dina pengar och göra oss till pannkakor. Men vi skäms för dig. Om du har så mycket pengar, som du ljuger, det vet jag inte. Jag vet bara, att jag skäms över de pengar, du har. Hade du kommit som en stryker, så hade jag kanske skämts för dig då med. Men inte tiondelen! Det hade varit en naturlig sak och en olycka. Det här är gement.

För om jag tänker med mig själv att det skulle vara något fel med mitt förstånd och att jag skulle låta folk skratta åt eländet och ta pengar för det. Nej, jag kan inte tänka mig värre. Jag skulle gömma mig. Ibland tycker jag, att jag är den enda kloka i det här huset och den här släkten. Det har knappt funnits någon bland er som inte haft sin skavank. Och du mest! Men jag har tålat mig och inte varit sämre mot er för det. Ty sjukdom och svaghet är herrens hemsökelse. Men den som driver apspel med sitt elände och prålar med sin svaghet, den är en ärkefigur. Det är gement.

Och nu vet du, vad jag tänker om dig. Hade du tiggt vid min dörr, så hade jag inte kört bort dig. Titta på det där gamla kräket, där sitter; jag kör inte bort honom. Eller titta på det orkeslösa nötet, som jag klätt och fött i femtio år för att han skulle vända sig emot mig i sista ögonblicket. Jag kör inte bort honom. Men dig kör jag bort. Du kan gå med dina pälsar. Du behöver mig inte och jag har aldrig tålt dig. Du har aldrig varit riktig; varken karl eller kvinna, varken barn eller vuxen, varken slug eller stolle. Du är inte en människa, du är en figur. Du är en enda avsky.

Han stod tätt framför henne, men hon undvek att betrakta honom. Det hade varit för otäckt att se hans grimaser, som folk brukade skratta åt. Hon fäste blicken vid tiggaren, den falske Grundholm. Och vad det led fick gubbstackarn den tanken, att hennes vrede riktade sig mot honom. Han reste sig och stod där med skälvande knän, famlande omkring sig efter hatten och käppen, Just som hon slutade att tala, fick hon klart för sig, att hon skrämt gubben. Hon gitte inte lugna honom med ord, men hon gick bort och klappade honom litet på axeln och kinden. Därpå lämnade hon köket. Det var hennes avsikt att genast berätta alltsammans för barnen. Hon skulle säga, att hon kört Nathan ur huset och att den, som föredrog honom framför henne, också kunde följa honom. Hon behövde ingen människa, hon behövde inte ens en hund eller en katt. Hon kunde vara alldeles ensam. Hon var inte mörkrädd. Och hon var fortfarande mycket vred.


Project Runeberg, Tue Dec 11 16:51:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/farmor/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free