Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den svenska allmogens jakt, af Nils Keyland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den tidens uppfattning. Och de låta oss klarare fatta de anstalter
till själfbevarelse, som naturjägaren med sina otaliga knep afsett.
Enskilda förbud för vissa jakt- och fångstsätt förekomma
visserligen redan i landskapslagarna; dock endast gällande villebrådsarter,
som ansågos tillhöra den kungliga jakten. Några stadganden rörande
fridlysningstider för det ena eller andra villebrådet förekomma
däremot icke. Sannolikt voro också vid den tiden samtliga matnyttiga
djur så ymnigt representerade, att några bestämmelser om
inskränkningar i jakträttigheterna ej ansågos af behofvet påkallade. Ännu
på 1500-talet fanns enligt nämnde författare på numera sällsynta
djur ett värkligt öfverflöd. Huru länge denna jaktens guldålder med
obegränsade tillgångar på vildt varade, är ej så lätt att afgöra.
Dock torde vi i de första bestämmelserna från midten af 1600-talet
angående fridlysningstid för det mindre, matnyttiga villebrådet se
ett bevis på en inträdande minskning. Vid denna tid börjar en för
den svenska allmogejaktens forna frihet på skiftande öden rik
lagstiftningsbana, som i stora drag täljer ej mindre om klasskampens
och egoismens uppträdande i den mångbesjungna skogen än om
ödeläggelsen af en af landets fordom förnämsta näringskällor.
Vi vilja här genom några enstaka exempel ur urkunderna söka
belysa våra sagesmans erfarenhet om jakten och dess resultat förr
och nu. Så finna vi, att Olaus Magnus i anförda arbete ännu ej
finner den ringaste anledning att knussla; med frikostig hand slösar
han på sina jägare och fångstmän ur naturens förrådskammare allt,
hvad dessa rimligtvis kunna önska. Om hermelinjakten säger han,
att hundarna bita ihjäl dessa djur och lägga dem i högar framför
sina herrars fötter. Och hermelinen var ett för sitt dyrbara skinn
synnerligen värdefullt jaktbyte.
I sin beskrifning, Jämtelands jakt och djurfänge (1749), anför
Aeschill Nordholm några siffror, hvilka utgöra de första försöken
till en statistik öfver dessa förhållanden.
»Haregiller», säger denne författare, »har nästan hvarje
landtman. Ofta vet jag händt, att en öfver vintren fångadt 100:de, 150
eller 200 harar. Om jag skall göra en jämnad, kan med all säkerhet
räknas 9 för hvar rök, blifver däraf en summa 16,416 harar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
