Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröllopsseder på Gottland, af Nils Lithberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»utårkar» för året. Numera firas bröllopet merendels på
högsommaren eller i september. Sällan firas det så tidigt som i maj eller så
sent som i oktober. Undantag finnas dock, och det kan hända att
bröllop firas äfven vid jultiden, men sådana räknas merendels icke
till de egentliga storbröllopen. Att undantag äfven under äldre tider
förekommit, visas af ett beslut från år 1604, att inga bröllop skulle
få hållas i fastan.
Bröllopet föregås af den lagliga lysningen, som sker i den
församling, där bruden är hemma. En lördagskväll kommer fästfolket
upp i prästgården och tar ut lysningen; förr i världen erhöll
prästen före afkunnande af lysningen 2 riksdaler, stundom mera,
beroende på husets välstånd; äfvenså erhöll klockaren, som frambar
lysningen, en slant för besväret. Under lysningstiden ansågs det icke
passande, att fästmön gick i kyrkan.
Nu först började förberedelserna för bröllopet med mera allvar
bedrifvas. Första lysningsdagen gör fästfolket besök hos anhöriga
och vänner för att anskaffa tjänstgörande. Dessa äro Bruttbonden —
hvartill vanligen ombedes någon mera bemärkt man i samhället,
såsom prästen, skolläraren eller någon besläktad storbonde »mä go
talgåve» — vidare Bruttövassku — vanligen prästfrun eller någon annan
mera framstående kvinna, som med smak kan klä bruden och
dessutom möjligen kan ha vackra brudsmycken att låna henne —
Ungmansdrängar och Bräudpejkar eller, som de numera kallas,
Masskalkar och Tärnar — nu för tiden stundom ända till 15 par,
utvalda bland de ungas släktingar och ungdomsvänner — vidare Skaffare
och Skaffamor, Ung skaffare och Skaffajungfru, en eller två
Spelmännar, Kokamor, Kärvaskasske (kärlvaskerskan) och Öltappare.
Till skaffafolk tagas vanligen några mera bemärkta och duktiga
personer inom socknen, spelmännar utgöras af ett par unga
bondpojkar, som äro kända för att kunna väl handtera sina fioler. De
gamla spelmännen ser man numera sällan till, och stundom får i
brist på fioler ett dragspel eller en orgel ersätta »fäjiolen». Kokamor
är någon hustru af bonde- eller småfolksklassen, som är skicklig i
matlagning, ty på maten vid ett bröllop beror mycket af gästernas
trefnad. Till kärvaskasske tages någon arbetarhustru i grannlaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
