Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 OTTO MANNERFELT.
Under »posttiden» voro några besök icke välkomna. I allmänhet
skulle barnen inbjudas till besök och fingo då blott tillstånd att
komma två på en gång. Då bortflyttades rakspegeln, Carl Johans
tavlorna eller »Svarta boken» (en släktanteckningsbok från 1600-talet)
framtogos till beskådande. Understundom nedtogos även pistolerna
och värjorna att användas till lek. Om sommartiden satt pappa på
f. m. vanligast i sitt yttre rum, som då var svalare äri det inre. Om
det yttre rummet minns jag följande: Dörr- och fönsterposter voro
målade blåvita, tidigare hade de varit bruna, i hörnet stod en
vit-limmad spis med en järnhall från 1704, och i övrigt fylld med färskt
björkris. Mellan fönsterna stod ett ytterst elegant stort skrivbord i
empirestil, som tillhört greve Sparre. Efter pappas död skänktes
bordet till morbror Adolf, och efter hans död inköptes det av Claes
Wersäll. På mellanväggen stod ett stort bokskåp rödpolerat med två
draglådor. I lådorna lågo gamla handlingar och gårdskartorna, i
bokhyllorna åter fanns uppställt ett gammalt bibliotek, samlat under
Levanders tid. Utmed hela norra väggen befann sig en lång, stoppad
soffa med rött klädesöverdrag och nedhängande fransar. Intill det
nordligaste gårdsfönstret hängde en mycket prydlig barometer, som
även tillhört greve Sparre.
J u l f i r a n d e t. På tal om julsederna tillåter jag mig att
göra en erinran, som tillika blir ett lovprisande över forna
tiders kvinnor och deras insats i den husliga trevnad och i den höga
hemkultur, som de och inga andra skapade. Jag gör detta så mycket
hellre, som det icke lider någon tvivel om att den självförsörjande
kvinnan saknar möjlighet att verka i hemmet på samma sätt, som hennes
äldre medsystrar kunde göra. Härmed har jag icke förnekat, att icke
kvinnans emancipation varit nödvändig och lyckobringande, ty låtom
oss lägga i handen släktkalendrar från 1800-talets tid och granska, hur
många ogifta kvinnor det funnits i de högre stånden. De voro dömda
att i hela sitt liv uteslutande arbeta i hemmen och oftast utan
möjlighet till ernående av full självständighet. Det ligger därför i sakens
natur, att de av dem, som ägde gåvor lämpade för att höja trevnaden
i hemmet i arbetet härmed skulle nedlägga hela sin själ.
Med deri största glädje motsåg man j u l e n, även om man blivit så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
