Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som inhemska riktningar kunna särskiljas. Dateringen av de
utförda arbetena är betydligt viktigare och därvidlag äro
naturligtvis de stora slottsbyggena av största betydelse, emedan de
äro relativt väl kända.
Bland de av Gustav Vasa anlagda slotten hör Vadstena till de
förnämsta och kan ännu trots sitt invändigt ganska ruinerade
skick från den äldsta byggnadstiden uppvisa en framstående
samling såväl snickerier, framför allt dörrar med
dörromfattningar, som dörrsmiden, lås och gångjärnsbeslag.
Dörrarna och som en följd därav även gångjärnen hade
under 1400-talets senaste del undergått en betydelsefull teknisk
omdaning. Medeltidsdörren bestod av vertikalt ställda bräder,
sammanhållna på baksidan av två träreglar, och
gångjärnsbeslagen, vilka i form av band sträckte sig över hela dörrens bredd
fingo även hjälpa till med att hålla bräderna tillsammans. Dessa
blevo fixerade på ett bestämt avstånd från varandra, och då virket
torkade ihop uppstodo därför sprickor i fogarna.
Renässansdörren bestod av fyllningar, som med en viss rörelsefrihet voro
inpassade i sammanhållande ramstycken. Härigenom slapp man
sprickbildningen men i stället var förfaringssättet dyrbarare än
det gamla och dörrens styrka minskades. Dörrar med reglar
användas därför alltjämt till portar, ytterdörrar och för enklare
ändamål, såsom till skåp och dylikt.
I Vadstena förekommer den tidigaste typen av
renässansdörren, som har två utanpåliggande ungefär lika stora fyllningar,
bild 1. En följd av denna konstruktion var att gångjärnen icke
längre fingo dragas ut över dörren som ett band utan måste
inskränka sig till ramstycket. I stället delade man beslaget och lät
det i två eleganta S-former böja sig uppåt och nedåt. Som ett
medgivande åt den gamla traditionen, att gångjärnen skulle
vara utdragna på längden, anbringade man på de äldsta en tunga i
delningspunkten. Vanligen är tungan hetsad fast och saknar all
konstruktiv funktion.
En blick på de här avbildade beslagen från Vadstena
övertygar om att stor vikt lades på den dekorativa utformningen.
Framför allt eftersträvades en livlig silhuettverkan, ursprung-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
