Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landstinget bestred kravet, enär bolagets enskilda fattigvårdssamhälle
Icke vore sådant fattigvårdssamhälle, som ägde att för vård, som
omför-jnäle8 i 40, 41 oeh 42 §§ fattigvårdslagen, av landstinget utfå
gottgö-Telse. S. k. enskilda fattigvårdssamhällen forekomme ej enligt nya
fattigvår dslagen. Genom övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen,
91 § 2 mom., hade medgivits, att där enskilt fattigvårdssamhälle finnes,
»må därvid förbliva, så länge träffad överenskommelse eller given
föreskrift gäller». Sådan överenskommelse syntes t. o. m. 1920 ha gällt
mellan Partille fattigvårdssamhälle och Jonsereds Fabrikers Aktiebolag, och
liade bolaget genom att förbinda sig att självt underhålla sina fattiga
och betala ett visst belopp till fattigvårdssamhället utverkat sig frihet
från deltagande i Partille fattigvårdssamhälles utgifter. Häruti hade
jämlikt ovan åberopade övergångsbestämmelse nya fattigvårdslagen ej
gjort ändring så länge överenskommelsen varade, och bolaget hade
sålunda sin fattigvårdsfråga ordnad enligt äldre lag t. o. m. 1920 och vore
icke skyldigt i vidare mån bidraga till Partille fattigvårdssamhälles
utgifter, men bolaget torde icke på samma gång gent emot landstinget
kunna anses ha inträtt i ett fattigvårdssamhälles rättigheter enligt nya
fattigvårdslagen.
Bolaget genmälte härtill: Det torde vara orimligt, att nära hälften av
Partille kommun under åren 1919 och 1920 eller i två år skulle tillämpa
den gamla fattigvårdsförordningen. Ett sådant förhållande skulle
naturligtvis förrycka hela fattigvården; den nya fattigvårdslagen avveke som
bekant högst betydligt från den gamla fattigvårdsförordningen, vadan ett
sådant tillstånd som det av landstinget förutsatta eller med fattigvård
av två skilda typer i samma kommun knappast vore tänkbart. Även
fat-tigvårdsmåls behandling av högre myndigheter skulle, syntes det bolaget,
nästan omöjliggöras, om i en kommun bestämmelserna om förvärv av
hemortsrätt, minderårighetsgräns, hemsändning av understödstagare
m. m. vore annorlunda än i en annan kommun.
K. B. gav utslag den 15 maj 1922;
och enär i målet vore ostridigt, såväl att Ellen Nilsson vid tiden för
ifrågavarande vårds meddelande ägt hemortsrätt i Partille kommun och
där tillhört bolagets enskilda fattigvårdssamhälle som ock att den henne
lämnade fattigvården varit betingad av sådana omständigheter, som
om-förmälas i 1 § av lagen om fattigvården, och att den anstalt, där hon
åtnjutit vård, varit av den beskaffenhet, som 40 § 2 mom. av samma lag
förutsätter,
alltså och då bestämmelserna i 40 och 91 §§ av lagen om fattigvården
icke kunde avse att betaga enskilt fattigvårdssamhälle rätt att i enlighet
med samma lags föreskrifter av landsting utbekomma ersättning för
bestridda vårdkostnader i likhet med annat fattigvårdssamhälle,
samt den omständigheten, att bolagets enskilda fattigvårdssamhälle
som sådant upphört före ifrågavarande kravs anhängiggörande, icke
kunde anses vara av beskaffenhet att utgöra hinder för bolaget att i den för
fattigvårdsmål stadgade ordning utsöka gottgörelse för det enskilda
fat-tigvårdssamhällets tidigare havda dylika kostnader,
aktade K. B. skäligt ålägga landstinget att till bolaget utgiva fordrade
300 kronor.
7—252259. Fattigvårdsmål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
