Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUEREZA-APORNA (cOLOBUs) 25
svajande festoner af gråhvit skägglaf (Usned), Det är alltid
fuktigt och vått här. En djup tystnad råder vanligen, och dèn
mörka skogen förefaller så dyster, att man känner sig nästan
beklämd, när man tränger in i den. Plötsligen förnimmes ett
märkvärdigt surrande ljud, som tyckes passa väl till den
ödsliga stämning, som råder. Negrerna som äro vägvisare kunna
omtala, att det är »mbega», som frambringar detta. Stundom
förstärkes det, så att det af Sjöstedt jämfördes med en storks
klapprande med näbben. Aporna äro ej så rädda, berättar han,
med någon försiktighet kan man till och med komma rätt
under trädet där de äro. Men de äro ej lätta att genast
upptäcka. Man skulle kunna tro, att denna dräkt i svart och hvitt
skulle ha den mest utpräglade kontrastverkan och göra dem
lätt synbara, men så är ej fallet. Redan Gregory framhöll
och sedermera har detta af Sjöstedt bekräftats, att den långa
hvita svansplymen och mantelfransarne smälta så väl samman
med den långa yfviga skägglafvens hängande massor, att man
rent af med fullt skäl kan tala om skyddande likhet. Men har
man väl fått syn på dem, ser man dem sitta hopkrupna eller
sammanhukade på grenarne med nedhängande svansar helt
stilla och orörliga. Ett skarpt hagelskott eller en kula fäller
naturforskarens efterlängtade byte. Då skynda de andra i långa
språng undan. Schillings har sagt, att det är en märklig
syn att se, huru de med vajande mantelfransar och den yfviga
svansplymen tyckas nästan liksom flyga, då de göra sina
väldiga luftsprång från träd till träd.
Tyvärr äga dessa prydliga djur värre fiender än
naturfor-skarne. Abessinierna älska att smycka sina sköldar med
guerezans skinn och den hvitsvansade släktingen
påKilimand-jaro får släppa till hud och svans för att jämte strutsplymer
ingå i den ståtlige massaikrigarens hufvudprydnad. Men äfven
det skulle ej ha hotat guerezornas existens. Men när Europas
och Amerikas damer fingo samma smak som Afrikas vilda
stammar, då blef faran allvarsam. Jakten på guerezorna
be-drefs allt intensivare både med infödingens förgiftade pilar och
med de från de hvita erhållna än mera mordiska och fördärfbrin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
