Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några exkursioner i Transkaspien. Af Einar Lönnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtorkade rester. Vi gingo till en början hufvudsakligen i
sydostlig riktning. Marken bar här tydliga spår af att fordom ha
varit hafsbotten, ty sanden var rikligt blandad med de hvita
skalen af hjärtmusslor och i alla små försänkningar täcktes
jorden af en saltskorpa. De enda högre djur, som syntes
trifvas i denna ödslighet, voro tofslärkor och små strandpipare
(Charadrius cantianus), men de tycktes föra en lycklig tillvaro,
som gaf sig uttryck i lärkornas flitiga drillande.
Efter en kort stunds vandring svängde vi något mera
ostligt och öfvergingo en malörtsbevuxen sträcka, där små
snabba ödlor kilade från rugge till rugge för att dölja sig
undan faran. De öfverlistades dock lätt, och väl infångade
bestämdes de till Eremias arguta. Isynnerhet de yngre voro
ganska prydliga, ljusgrå med hvitaktiga oceller omgifna af en
mörkbrun ring, hos de äldre är teckningen förändrad, så att
ocellerna ersättas af tvärställda fyrkantiga fläckar af mörkbrun
färg. I båda fallen öfverensstämmer dock hufvudfärgen med
sanden ganska noga. Men ända mera var detta fallet med en
annan liten ödla af jordagamornas grupp, med hvilken jag
något senare fick göra bekantskap. Dess vetenskapliga namn
är Phrynocephalus helioscopus. Det första af dessa kan
öfversättas med »paddhufvud» och det senare med »solkikare». Båda
dessa äro ganska karakteristiska, ty hufvudet är bredt och
trubbigt och äfven kroppen är bred och nedplattad med
skrofliga fjäll, så att det verkligen ligger något paddaktigt i
skapnaden. Artnamnet »solkikare» återigen härleder sig väl från
några mönjeröda oceller i djurets nacke. Med undantag af
dessa fläckar och en likaledes mönjeröd fläck under svansens
spets är djuret hvitgrått till färgen med gråbruna
spräckligheter och öfverensstämmer så noga som möjligt med markens
likaledes hvitgrå hufvudfärg. Detta gör ett mycket egendomligt
intryck, ty när den lilla breda ödlan plötsligen kilar i väg
framför fötterna, tycker man nästan, att det är, som om en flisa af
marken sattes i rörelse. Det mest öfverensstämmande fenomen,
som jag erinrade och som jag genast kom att tänka på såsom
liknelse, är när man ser i en grund sandvik i hafvet de små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
