Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några exkursioner i Transkaspien. Af Einar Lönnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snöhvita glimmade de i solskenet och med svarta vingpennor.
Säkerligen är snögåsen <i>(Chen hyperboreus),</l> ty till den arten
hörde flocken, en af de vackraste i simfåglarnes på prydliga
former så rika grupp. Dessa voro stadda på flyttning till sitt
hem i norra Sibirien och rastade blott här vid Fort
Alexandrowsk.
När allt hopp var ute att få någon gås, gick jag åter ned
till stranden, tittade med melankoliska blickar på de färska
gåsfjäten i den våta sanden och fortsatte sedan längs sjön. En
stor snäppa (Totanus) flög bort med ett skrik. Ute vid en
sandbank vadade några skärfläckor (Recurvirostra) och nog
var det intressant att se dessa hemma i Sverige så sällsynta
fåglar, men ändå mera tilldragande var anblicken af ett par
styltlöpare (Himantopus), som långt ute i sjön vadade omkring
på sina långa, ja parodiskt långa ben, som man knappt förstår,
att de orka med. Likväl äro de ganska vackra fåglar i sin
ofvan grönsvarta, under hvita dräkt med röda ben. Längre
fram, vid själfva stranden stod en gammal bekant, som var på
väg norrut, en skogssnäppa (Totanus ochropus), men den
tycktes äfven under resan vara misstänksam, fastän jag ej hade
något ondt i sinnet mot den. Mera skulle jag då velat komma
åt en liten simfågel, som sam omkring ute i sjön och då och
då dök ned. Den höll sig dock på så långt afstånd, att jag
ej ens vågar en gissning med hänsyn till dess art. Det var
ej heller omotiverad blodtörst, som gjorde, att jag sköt på några
småsnäppor längre fram och erfor, att det var en spofsnäppa
(Tringa subarcuata),) som jag utvalt till offer. En stackars
strandpipare, som var i skottlinien råkade också ut för olyckan.
Jag hade nu gått »sjön omkring» och mötte min ryske kamrat
som var ute med sin »la Francotte». Under tiden hade de
vackra gässen återkommit. De tycktes vara fästa vid den
platsen, då de så snart, efter halfannan timme återvände, men
det blir väl glest med lämpliga rastplatser i Centralasien,
förmodar jag. Min kamrat var tvärt lifvad att förnya jagten trots
sitt klena vapen. Jag förklarade för honom, att man ej kunde
smyga sig på dem, utan att det enda skulle vara att låta dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
