Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ovanligt stor äggkull i ett bo af den fläckiga sumphönan (Porzana porzana) samt fågelns tillvägagångssätt att reducera densamma. Af V. A. Engholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HVALARNES HÄRSTAMNING
59
och åtskilliga nyare upptäckter tyda hän på ett gemensamt
ursprung för sirendjur och elefanter. Själhundarne åter visa
en grundväsentlig olikhet från hvalarne, som består däri, att,
då hos de senare svansen med dess fena är det hufvudsakliga
rörelseorganet, under det att bakbenen försvunnit, är hos
själhundarne den förra mycket starkt reducerad, men bakbenen ha
utvecklats till verksamma simorgan. Någon direkt öfvergång
mellan dessa båda utvecklingstyper är otänkbar. Det är mer
än sannolikt, att svansen redan var reducerad hos
själhundar-nes stamfäder, innan de öfvergingo till lefnad i vatten, ty att
den skulle reduceras genom detta sistnämnda lefnadssätt är
ej antagligt, om man tager hänsyn till förhållandena inom
andra däggdjursgrupper of olika slag, som ha representanter
i vattnet.1 Däremot reduceras svansen regelbundet hos
gräf-vande djur. Det är med anledning häraf ej otänkbart, att
några ursprungliga rofdjur genom dylikt lefnadssät förlorat
svansen och att sedan från dessa utvecklats å ena sidan
björnarne, å den andra själhundarne. Af de senare känner man
inga äldre rester än från miocen, och då voro de tämligen lika
de nutida. Däremot går hvalarnes historia tillbaka till
tertiärtidens början, eocentiden, och de senare årens paläontologiska
upptäckter ha bidragit att i hög grad belysa denna. Man har
nämligen lyckats påträffa lämningar af åtskilliga utdöda former,
som på ett särdeles intressant sätt i väsentlig mån utfylla
luckan mellan de nutida starkt specialiserade hvalarne och
däggdjursklassens mera centrala typer. Fullständig är serien
visserligen ännu ej, men man kan dock rätt väl föreställa sig,
hvilka vägar utveckligen gått.
Vid slutet af den mesozoiska tiden och under tertiärtidens
allra tidigaste skeden funnos en hel del små primitiva
däggdjur, hvilka voro så ursprungliga till sin byggnad, att från dem
utvecklade sig såväl å ena sidan hofdjurens äldsta förfäder
Condylarthra, som äfven å den andra rofdjurens stamformer
Creodonta. De senare fortsatte att differentiera sig i olika
1 Pungdjur (Chironectes), insektätare (Potamogale, Myogale m. fi.) rofdjur
(Lutra etc), gnagare (Castor, Fiber m. fi.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
