Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om nissögat (Cobitis tænia L.) och dess biologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liknande sugning (koppning) å den berörda delen af skinnet».
De skulle således bete sig på ungefär samma sätt som
stensimpan, som ju brukar spärra ut de taggiga gällocken, då hon
fattas mellan fingrarna. Lilljeborg har dock aldrig iakttagit
något dylikt hos nissögat, och själf har jag heller aldrig känt det,
fastän jag med händerna vidrört ej så få exemplar. C. V.
Otterstrøm framkastar, att fiskarna möjligen kunde använda
taggarna att haka sig fast med, då de arbeta sig uppför strömmar
och floder (nissögat lefver nämligen äfven i dylika vattendrag).
Denna senare åsikt tror jag ej har mycket som talar för sig,
ty vanligen lefver nissögat i grunda vikar, och om den träffas
i bäckar, så torde strömmen ej vara så synnerligen stark, om
den skall trifvas. Åtminstone kan det nog ej vara taggarnas
egentliga och ursprungliga uppgift att tjäna som
fastklämningsorgan i rinnande vatten. Den närstående grönlingen (Cobitis
barbatula) synes däremot föredraga rinnande vatten. Den
ställer äfven större fordringar på vattnets klarhet och friskhet.
Men det är att märka, att denna art helt saknar nissögats
ögontaggar.
Cederström har lämnat figurer af taggarna och säger, att
de hos honorna ha två, hos hannarna tre eller fyra spetsar.
Detta är dock ej alltid fallet. Variation förekommer ofta
härvidlag. Visserligen synes taggen alltid vara minst tvåspetsad,
men å andra sidan har jag hos de hannar jag undersökt, ej
heller sett mer än två spetsar. Att använda det olika antalet
spetsar som sekundär könskaraktär låter sig således
näppeligen göra.
En annan sådan könskaraktär af större betydelse, och som
äfven är fullt konstant och således alltid användbar, är
bröstfenornas relativa längd i förhållande till kroppslängden. Redan
Cederström anmärker, att hannarnas bröstfenor äro
jämförelsevis längre än honornas. Lilljeborg tillägger om strålarna,
att »den yttersta, som icke är grenig, hos hanen är stor och
plattad». Detta måtte likväl bero på felobservation; ty
bortsedt från att äfven den yttersta strålen kan vara grenig utåt,
ehuru grenarna då bruka ligga tätt intill hvarandra, så är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
