Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGMÖNSTRETS VÄRDE INOM FÅGELVÄRLDEN
6.5
av den lilla skedsnäppan Eurynorhynchus, säger samme förf.:
»prickig med ljust grågula eller gulvita punkter».
Dunungen av Tryngites synes ej vara känd, men är
troligen lika som hos Tringa. Dunungen av Crocethia är avbildad
av Manniche och synes ha liknande dunprickar.
Om man betraktar dunungen av brushane, Philomachus,
skall man finna, att den är så slående lik en Tringa-ungt, att det är
ägnat att väcka förvåning. Där finner man också de gulvita
dunprickarne av »lampborstdun» i fullt typisk utveckling.
Dunungen av den västamerikanska beckasinsnäppan,
Mac-rorhamphus griseus scolopaceus, uppgives av Ridgway ha
»ryggsidans allmänna färg mörkt brunröd (bränd umbra) blandad
med ljusare och klarare toner av samma färg och prickad med
gråvitt». Då han använder samma ord »dotted» för denna
prickighet som för Tr/n^a-arternas ungar, torde man våga
antaga, att även här finnas liknande »lampborstdun». Dunungen
av huvudformen Macrorhamphus g. griseus beskrives av Rowan
såsom spräcklig av svart och gulbrunt samt med oregelbundna
»vitaktiga tofsar», varmed torde avses just dessa dunprickar.
Det är emellertid ej blott hos de nu uppräknade släktena,
som denna egendomliga duntyp och den av densamma
framkallade egendomliga prickigheten visar sig. Samma sak
kommer lika vackert till synes hos såväl beckasinsläktet, Capella
(GallinagoJ som hos den halvenkla beckasinen Lymnocryptes.
Däremot ha morkullungarne, Scolopax ej några sådana
vita dunprickar, ty »lampborstdun» saknas såväl hos denna
art som hos den amerikanska morkullan, Philohela. Bådas
dunungar äro tecknade med rödbruna eller mörkare och
ljusare kastanjerödbruna fläckar på rostgul eller brungul botten.
Alltså finnes dock här det rödbruna inslaget i teckningen kvar,
men de vitaktiga dunprickarne äro försvunna. Den mycket
nära släktskapen mellan beckasiner och morkullor kan ju ej
förnekas, och då de prickalstrande dunen ej äro säregna för blott
beckasinerna utan, såsom vi sett, finnas hos en hel mängd
småsnäppor m. fi. och då dessa bildningar med samma
utseende och byggnad tydligen ej gärna kunnat förvärvas av dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
