Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UAKARI, EN INTRESSANT SYDAMERIKANSK APA I 27
högt uppe i trädkronorna och sålunda gott kunna skydda sig
från fiender, färgen är av jämförelsevis ringa betydelse.
Tillfälligtvis uppståndna mutationer löpa därför mindre fara att
bli utgallrade och kunna sålunda få tillfälle att fortplanta sig.
På dylikt sätt kan under gynnsamma förhållanden rent av
lokala raser av m. 1. m. vitbrokiga djur uppstå. Det är
möjligt, att den s. k. vita uakari är en dylik. Detta är desto mera
sannolikt, emedan Bates såg unga uakari-exemplar inom
calvus-området, vilka voro så pass rostfärgade, att han betraktade
dem såsom bleka ungar av rubicundus. Enligt andra förf. äro
dock ungarna av den röda formen ej blekare än de gamla och
detta tillika med det geografiska faktum, att Bates såg dessa
djur i calvus-omvädet tyder på, att de tillhörde nämnda form,
ehuru de ej voro vita. När härtill kommer, att enligt Beddard
calvus och rubicundus så väl till yttre som inre anatomiska
egenskaper äro varandra mycket lika, får det väl antagas som
säkert, att båda på sin höjd blott äro lokalraser av en och
samma art och t. o. m. en sådan skillnad försvagas genom
det faktum, att rödfärgade exemplar, såsom Riksmuseets
nyförvärvade, kunna erhållas inom den vitas område.
Då calvus är det äldre namnet, skall arten bära detta, och
den röda rasen skall, om den särskiljes, heta Cacajao calvus
rubicundus.
Om dessa apors levnadssätt ha sparsamma underrättelser
erhållit genom Bates, Castelnau och Humboldt, vilka blivit
återgivna i gängse handböcker, bl. a. i Brehms »Djurens Liv».
Särdeles mycket känner man dock ej därom. De skola leva
i små sällskap i höga träds kronor och livnära sig av frukter
av olika slag. Jägarna säga, att de äro smidiga i sina rörelser,
men att de ej hoppa utan löpa längs trädgrenarna. Att deras
rörelser äro av sådan art, kan man även se av deras
extremitetsbens inbördes storlek. Bakbenen äro nämligen ej särskilt
förlängda, utan ha ungefär samma proportioner som eller äro
något kortare än hos kapusineraporna, men de äro
jämförelsevis längre än hos vrålaporna. Hos Riksmuseets exemplar är
lårbenet 23 mm. längre än överarmsbenet, och skenbenet 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
