Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EINAR LÖNNBERG
Anthony och Chapman från American Museum, New York.
Båda dessa ha genom Söderström erhållit samlingar och
material förutom en mängd värdefulla upplysningar ur hans rika
kunskapsförråd.
Att naturforskare vände sig till Söderström och även
av honom mottogos med sympati, hade sin grund däri, att
han själv var naturforskare och jägare. Han var mycket road
av att samla naturalier av olika slag och på senare år skrev
han flera gånger till mig och sade, att han nog fortfarande
ägde stor lust att samla djur m. m., men att reumatismen ej
längre tillät honom att göra det. Under sin krafts dagar
företog han däremot ofta utflykter och expeditioner åt olika håll
för att jaga och samla. Han lär bl. a. 38 gånger ha bestigit
Pichinchas vulkankägla, som reser sig till en höjd av ungefär
4,800 m. I brev nämnde Söderström ofta små episoder från
tidigare jaktfärder. Ofta var det med ett visst vemod och med
framhållande av, att djurtillgången förr var så mycket rikligare
än på senare tider. Förr, hette det t. ex. i ett brev, var det
gott om de stora morkulliknande beckasinerna (Galünago
no-bilis) på de gräsklädda sluttningarna av Pichincha, men de få
aldrig vara i fred utan skjutas vid alla årstider och äro nu
nästan utrotade. I ett annat brev omtalar han, att det förr
var så gott om hjortar, att han 1892 i en dalgång, »Valle
Vicioso», på en dag sett ett 60-tal, men nu äro de slut,
indianerna döda allt vad de komma över. T. o. m. rovfåglarna
skjutas och ätas av indianerna. »Några av de höklika fåglarna
börja nu på att bli ytterligt sällsynta, i synnerhet de större,
vilka dock voro allmänna kring Quito för 30, 40 år sedan.
Indianerna ha skjutit och ätit upp dem.» Särskilt säger han detta
om en chimango, lbycter carunculatus, av vilken han dock
skänkte Riksmuseet en vacker serie. En gång, då han skickade
en kondor till Riksmuseet, skrev han, att den ej var stor, blott
»9 fot 7 tum» (287,5 cm.) mellan vingspetsarna. Därpå
tilllägger han: »Jag har haft kondorer, som mätt 11 fot 6 tum
(345 cm.) mellan vingspetsarna, men indianerna komma ej med
dem som förr, och då de äta kondorernas kött, äro skinnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
