Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om halvspäckhuggaren, Pseudorca crassidens Owen. Av Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nAgra ord om halvspäckhuggaren
89
den i Kielerbukten dödade (av vilken bl. a. en modell gjorts)
men ej kunde identifieras med någon förut i de nordiska
farvattnen funnen art. Däremot kunde han klarlägga
överensstämmelsen med Owens Phocaena crassidens, som dock måste
föras till ett nytt släkte. Detta fick på grund av en viss
likhet med späckhuggaren namnet Pseudorca, den »falska
späckhuggaren», eller som vi pläga säga halvspäckhuggaren efter
Lilljeborgs benämning av den.
Till sitt yttre skiljer sig halvspäckhuggaren från
späckhuggaren genom sin mera långsträckta och smärta
kroppsform och proportionsvis mindre huvud. Nosen är avrundad.
Ryggfenan hos den förra är rätt låg med bågformig främre
och urringad bakre kontur (hos späckhuggaren högre och
upprätt). Bröstfenorna äro ganska små och spetsiga (hos
späckhuggaren brett rundade). Hela djuret är enfärgat svart.
I varje kälkhalva finnas 8 till 10 tänder, de längst baktill
mindre än de andra och ofta blott sittande i »tandköttet»
utan egna alveoler, under det att de övriga tänderna, som äro
ganska grova, sitta nedsänkta i djupa tandhålor. Alla
halskotor äro sammanvuxna, och 10 eller 11 bröstkotor bära
revben.
Efter Reinhardts beskrivning dröjde det ganska länge,
innan man fick någon närmare kännedom om
halvspäckhug-garens utbredning och förekomst, ehuru man hade skäl att
antaga, att den var en pelagisk art med mycket vidsträckt
spridning. Endast ett par år efter Kielerepisoden omtalades
nämligen, att en ganska stor hjord strandat vid Tasmaniens
kust och skallar av dessa djur sändes till flera engelska
museer, så att säker artbestämning kunde göras. Så småningom
blevo fynden allt talrikare, och fynd omtalades från kusten av
Travancore1 i Främre Indien, Florida, Venezuela, Argentina,
Peru, Nedre Kalifornien o. s. v. De flesta av dessa fynd voro
enstaka och delvis rätt ofullständiga. I mars 1906 strandade
1 Detta exemplar har beskrivits av Lydekker, som meddelat, att dess
längd från nosspetsen till inskärningen i stjärtfenan var 5 m. 12 cm., största
omkretsen 2 m. 14 cm., bredd av stjärtfenan 111 cm., ryggfenans längd
utefter framkanten 56 cm., dess vertikala höjd 40 cm., bröstfenornas längd 63,5 cm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
