Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om fältpiplärkan (Anthus campestris Lin.). Av Sigfrid Durango
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT OM FÄLTPIPLÄRKAN
277
och satte sig på några bågböjda Elymusstånd, som bågnade
under hennes tyngd, så att hon oupphörligt fick flaxa med
vingarna för att hålla sig kvar. Till sist blev balansen riktig,
och hon blev sittande på sin utkiksplats. Tjipp, tjipp
nästan som en gråsparv eller tjipp-tjit-tjiitt lät hon. Jag fick
då se, att hon hade mat i näbben ..... det gick bra att locka
ändå — och beslöt mig för att vänta ut henne. Huruvida
detta skulle ha lyckats är mer än osäkert. Näst ortolansparven
var det den tjurigaste fågel jag vaktat. Hjälpen kom emellertid
från helt annat håll. Mina ögon började redan svida av
stirrandet mot det skarpa ljuset, då jag uppfattade ett svagt
pipande snett bakom mig. Vägledd av ljudet hittade jag snart
boet, som låg under ett valv av kullvräkta Elymusstånd. I
boet lågo fem stora ungar. De voro brunaktiga med gulbruna
bräm. På huvudet sutto stora plymer av vitgrå
embryonaldun. Näbben var blågrå och tyglarna gula. I sanden var en
tydlig stig nedtrampad till boet. Boplatsen var belägen på en
av sanddynerna, vilka likt en vall bildade gränsen mellan å
ena sidan en kanske femtio meter bred jämn sandstrand och
å andra sidan de innanför belägna sandområdena med sina
villor och talldungar. Medan jag uppehöll mig vid boet tego
ungarna och kurade ihop sig som fågelungar bruka. Så mycket
värre väsnades de gamla fåglarna, vilka fladdrade omkring på
något avstånd. Även häruti voro de olika de piplärkor av
andra arter, som jag stiftat bekantskap med. Trädpiplärkan
t. ex. brukar endast ge ifrån ett fint sii, vanligen på
betryggande avstånd från boet. En gång har jag dock sett ett par
ängspiplärkor, som stodo fladdrande över boet, men då var
angriparen en huggorm. Det vanliga piplärklätet »tsib» hörde
jag aldrig fältpiplärkan ge ifrån sig.
Efter att en stund ha beskådat ungdomarna begav jag
mig hem för att hämta kameran. Endast två films voro kvar,
men jag beslöt att offra den ena, trots att dagen led mot sitt
slut, då jag fruktade, att ungarna när som helst skulle lämna
boet. Fältpiplärkans ungar lämna boet långt innan de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
