Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Laura lät endast förnimma en
märkvärdig vaggning på kroppen, och man kom
ned i portgången, utan att ett enda ord blifvit
taladt af någon menniska utom doktorn.
”Hör på”, sade han, då man hunnit hit,
”huru rangera vi oss nu . . . Får jag smickra
mig med äran att ledsaga skön Laura? Om
jag vore en ny Petrarca, visste jag nog
hvar-till en sådan lycka skulle inspirera mig...
Förmyndaren förer ju sin pupill?”
”Jag vet icke precist”, stammade Severin —
och rösten lät ofantligt olika den, hvarmed
han utdelat befallningen — ”jag vet icke om
det ej bör vara så.”
Olyckligtvis tyckte han sjelf att så väl
lians personliga värdighet som hans
förmyndare-gloria försvunnit med rocken, glasögonen
och snusdosan.
Han hade orätt häruti. Men hvem skulle
bevisa honom det?
Viola trodde att hon gjorde en verklig
välgerning, då hon befriade honom från sin
person; och såsom alltid lydande första
rörelsen, fattade hon doktorns arm.
Krigsrådet sade naturligtvis intet ord
härom, och i fall han sårades, märktes det icke
af någon annan än Laura, som nu med ett
förtroligt småleende smög sin arm under hans.
Och så vandrade det promenerande
sällskapet öfver torget och gatorna, och Severin
såg huru alla menniskor vände sig om för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
