Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omnämde, i går presenterades här af sin kusin,
kyrkoherden Hornér.
Vi sutto om aftonen inne i salongen, Laura
och jag — krigsrådet hade ännu icke
inkommit — då herrarne öfverraskade oss. Jag
kan gerna säga ”öfverraskade”, ty löjtnaut
Charles var den ende unge man jag sett här.
Han motsvarade icke — åtminstone vid
detta tillfälle — det rykte för oförsynt
djert-het, som man tilldömer honom.
Men orsaken till det tvång, som röjdes i
hans väsende, gissade jag var den, att
kyrkoherden tagit sig friheten handla på egen hand.
Krigsrådet visste ej utaf den tillärnade visiten.
Med sitt goda, glada, trefliga sätt att vara
bringade oss likväl kyrkoherden snart i bästa
sinnesstämning, och jag är viss att aftonen
skulle ha blifvit förtjusande angenäm, om icke
min förmyndare vid sin ankomst einottagit
löjtnanten på ett sätt, som jag nära nog kan
säga utmärkte förakt.
Detta var så mycket obegripligare som
krigsrådet är känd för finhet och artighet mot
alla. Du kan icke tro bvad möda vår älsklige
kyrkoherde gjorde sig för att öfverskyla
värdens dåliga lynne.
Men förgäfves.
Det obegripligaste af alltsammans var
emellertid, att krigsrådet vid slutet af löjtnant
Marbins korta besök med en »tel bugning
yttrade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
