Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Laura — som eu eröfring af utomordentlig
q va litet.
"Hör på”, sade vår fru med en min af
obeskriflig godlynthet, en hjertats och själens
godlynthet, hvarvid en liten silkestass stack
fram vid hvardera örat, ”hör på, min bäste
löjnant Charles, jag tror ni blir så konfunderad
af min nyhet, att ni glömmer bort en sak.’1
”Hvilken då?”
”Den, att Violas stolthet — jag menar
hennes jungfruliga stolthet — icke kunnat
nedlåta sig till ett brott mot den värdighet,
som hon var skyldig sig sjelf.”
”Jag förstår icke .. .”
’Men jag förstår, att Viola är den sista
qvinna på jorden, som låter en man ana att
hon känner det han kunnat förolämpa henne.
Inser ni icke att hon genom minsta viuk
härom djupast skulle ha sårat sig sjelf?”
”Vid gud, det är sant! Hon har handlat
på en gång med den största finhet och det
största ädelmod . . . eller ock med den största
likgiltighet.”
”Åh, nej, så långt behöfva vi icke gå.
Jag tror verkligen att ädelmodet hjelpt henne
begripa, att er ånger var så uppriktig som
min svåger hade ärligheten förklara. Hon
har ett för godt bjerta att icke förlåta ett fel,
som så fullkomligt blifvit repareradt genom
ert senare beteende och för mycket naturligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
