Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måhända det allra nödvändigaste, hellre följa
den man, som du älskar, än qvarblifva här
med visshet att ieke på åratal, om någonsin,
återse honom? Ty aldrig skall han återse
fäderneslandet, utan alt han förmår göra hvarje
man rätt. Och skall väl den Högste så
välsigna hans arbete?”
Långt innan Emil talat ut, hade
Jeanne-Sofie stigit upp.
Hennes stolta och starka figur tycktes
växa genom styrkan af de känslor, som häfde
hennes bröst. Hennes ögon, brinnande af en
knappt kufvad lidelse, fästades på honom med
blickar, som kunde hafva smält snön på
Himalayas bjessa.
”Säg mig”, sade hon, ”en sak — men säg
mig sanningen . . . Viola?*
”Var lugn.... I fall du tillåter det, får du
snart ett bref ifrån mig, deri jag skall
redogöra för allt hvad du vill och behöfver veta.
Nu upprepar jag endast: var lugn! Och tro
att jag icke skulle kunna hafva sagt detta en
gång, se’n då två, i fall jag visste att jag
bedroge dig!”
”Då”, svarade Jeanne-Sofie, och hennes
svigtande knän böjde sig nästan till jorden,
Visar jag Gud med jublande, men ödmjukt
sinne för bvad, som kommer. För mig till
Amerikas ödemarker, låt mig gå genom
glödande sandfält, genom de eviga skogarne, der
Förmyndaren. Del. J. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
