Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagen efter krigsrådets resa gjorde Charles
sio första uppvaktning såsom privilegierad friare.
Men han kunde aldrig hafva haft en
mindre angenäm stund utan privilegium.
Violas ögon visade icke blott spår af
utgjutna tårar, de visade äfven benägenhet till
sömn. Och vid tre särskilda tillfällen, der
löjt-nauten, och det med rätta, tyckte sig ha
öf-verträffat allt hvad hittills varit sagdt på det
nötta galanterispråket, förde hon näsduken till
sina rosenröda läppar.
”Nåväl”, yttrade han till hälften förtviflad,
till hälften ännu tröstfull — ty egenkärleken
helade de sår, som egenkärleken fått —
”nåväl, gud fader behöfde sju dagar att skapa
verlden ... om jag skulle arbeta i sju
månader på min framtids lycka, min ”verld”, så
kunde jag ändå anse tiden väl använd.”
”Så mycket tålamod kommer ej att
behöf-vas!” svarade Viola med ett tilltvunget
småleende. ”1 fall löjtnanten icke inom sju veckor
hunnit göra mig så intagen, att jag afstår från
mina betänkligheter med afseende på det tidiga
giftermålet, så är allt slut — och det blir
ändå löjtnantens eget fel.”
”Nej, slår det olyckligt ut, så, vid himlen
och jorden, är det icke mitt fel, utan mitt
öde!
”Ja, mitt fel är det då icke!”
”Jo, bestämdt, ty fröken, som representerar
ödet, saknar all vilja att hjelpa mig.’1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
