Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och doek klagade cj Severin: han kände
»ig tvärtom djerfvare.
”Räck mig, o, Viola, af fri vilja denna lilla
hand, som ständigt arbetar för andras glädje . .
räck mig den för en minut, en sekund — men
gör det ej, om det smärtar!”
Viola släppte sömmen. Och redan
nalkades hennes fina rosenfingrar den hand, som
ville möta hennes, redan hade det blyga,
heliga, lycksaliga leendet på hennes läppar sagt
tydligare än ord: ’’Så gerna!”, redan hade
äf-ven hans läppar svarat med ett leende af
nästan högtidlig tacksamhet, då dörren hastigt
öppnades med denna egna häftighet, hvilken
tillkännager att en skakning är i närheten.
Viola spratt till.
Severin reste sig skyndsamt.
Det var Nicke som inträdde, helt blek.
”Husbond”, sade gubben, som alltid hade
sitt eget talesätt, ”det har kommit till vårt
en dödshviskning från sunnansidan!”
”En dödshviskning — icke har väl något
bändt Jeanne-Sofie?”
”Hon kommer väl efter. . . Lojtnaut Emil
bar förlist och sofver godt på hafsbotten —
föräldrarna ha fått bref.”
I detta ögonblick återkom Lars Mauritz,
och det förstörda uttrycket i hans ansigte
bekräftade sorgposten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
