Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D& hittade dessa båda i himlens
förgårdar vilsekomna varelser det första ordet.
Och det vägledde dem tillbaka till jorden.
”Hvarföre dö vi ej just i detta ögonblick!”
hviskade Jeanne-Sofie.
Det var ordet dö som uppväckte dem.
En önskan efter döden bevittnade, att de
ej redan aflagt stoftet.
Och de hade likväl varit nära att tro det.
”Det är då ännu alltid lifvet” sade Emil,
dragande den älskade ännu närmare intill sig,
”lifvet, * som var mig så mörkt och kallt...
hur är det möjligt.. . säg bur är det möjligt?”
”Det är mina trettio solar som lysa — ja,
minst så många — och de lyste mig under
allt mitt mörker. Du vet icke något än, men
du skall säga att din maka var dig värdig;
och blifver det lif, som kommer, rikt eller
fattigt: vi ha lefvaty vi lefva/”
”Men låt mig, o, du ljufva, ljufva, känna
# ••
igen dig drag efter drag... Ar du säker,
min Jeanne-Sofie, att du icke varit död och
blott af barmhertighet med mig återkommit —
din kind, min älskade, har ett snödoft, som
jag nu först upptäcker.”
”Och först nu, min Emil, upptäcker jag
hur din kind gulnat af plågans marter. Ack,
min outsägligt dyre vän, det är våra strider
för hvarandra som så förändrat oss ...
Tillsammans skola vi åter blomstra upp!”
”Men ändå .. ändå .. .”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
