Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En suck af otålighet flög öfver Teklas
läppar, men hon svarade endast med en blick
af obeskriflig likgiltighet.
Hildur märkte ej att Teklas lilla utfall helt
och hållet var beräknadt att bortblanda hvarje
intryck, som hennes hastiga illamående på
morgonen kunnat framkalla.
I Teklas själ låg en stum förtviflans bittra
qval, en mörk och evig hopplöshet, ty nu,
genom den djerfva frågan till fadern och hans
svar (detta enda sönderslitande skri), hade hon
fått den upplysningen att ett oöfverstigligt svalg
låg mellan henne och Carl: ett mord, en
vålnad, vålnaden af Wills mördade bror, skulle
alltid stå framför henne och tillsluta portarne
till jordens himmel.
Så länge hon sväfvat mellan fruktan och
hopp, ville det senare icke alldeles dö ut,
men nu hade hon jordat det, och stilla, till
det yttre förisad, satt hon der och lutade
huf-vudet mot örngottet, innerligt önskande, icke
att få dö, ty hon hoppades att hon kunde vara
sin mor och sina syskon nyttig, men att faderns
dröm om en försoning här nere ej måtte
för-blifva en dröm — äfven hon trodde på ett
sådant slags försoning.
Stark till viljan liksom till kroppen, hade
Tekla, så snart hon uppvaknade ur den
välgörande sömnen, hvilken följt på febern, fast
beslutat att Icke öfverlemna sig åt en gagnlös
sorg, en mördande overksamhet. Hon måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
