Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På en gång fängslades hon likväl alldeles
stilla.
Albin började blåsa på flöjten, och tonerna
återdallrade i hennes hjerta.
Den bittra förtrytelsen, den okända
smärtan, som hållit henne vaken, smälte bort, och
ljufva, på en gång glada och vemodiga
känslor följde derpå.
Det var ju ändå så litet, det som händt...
hur vore det möjligt att härute på det
omätliga hafvet, med himlen till tak och vågen till
matta, med Gud så nära — han blickade ju
fram ur hvarje sky — och ... och ... i
grannskap med honom, som med tonerna utandades
sin varma själ — hur var det vid allt detta
möjligt att tänka på något smått!
“Ack, den som finge dö så här, just nu!“
Sådan var Rosas enda tanke, under det
hon, dragande Sjöfrökens schal bättre omkring
sig, nedböjde sitt hufvud för att lefva blott i
sin inre verld — och så fördjupade hon sig i
den, att hon ej förnam att tonerna kommo
henne närmare och närmare, tills de slutligen
stannade ända invid henne.
Nu drog hon schalen från de fuktiga ögonen,
öien det var så skumt att hon såg ingenting,
ty öppningen till tältet var förmörkad af en
hög och smärt gestalt.
“Förlåt mig: jag hade icke velat, icke ärnat
störa mamsell Rosa, men en af dessa
vidskepliga aningar,’hvarom vi talade den aftonen vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
