Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elfte kapitlet.
Tigrinnans afsked.
“Rosa, Rosa, hvar är du?“ hördes en
klagande röst från kajutan.
Det var Amelie. Hon hade uppvaknat ur
den död slika dvala, i hvilken hon under en
qvarts timma bortglömt sina lidanden och vid
en blick åt Rosas koj, upplyst af den i taket
af och an flammande lågan, funnit kojen tom.
Rosa kunde ej höra moderns klagan: hon
låg nu afsvimmad på soffan i salongen, och
vid hennes sida knäböjde Albin, under
oupphörligt upprepade försök att återkalla det lif,
som nästan syntes hafva flytt.
Om det var det kalla vattnet eller hans
varma kyss som väckte henne, visste hon ej.
Hon visste blott, då hon öppnade ögonen och
förvirrad såg sig omkring, att något rysligt händt.
Men när hon fann honom, som utgjorde hennes
lif, så nära, då drog öfver hennes bleknade
läppar ett leende så ljuft, att englarne måtte
hafva lånat henne det, och på hennes hvita
kind växte åter rosorna upp.
“Du lefver?“ hviskade hon.
“Lefver genom dig, min tillbedda, min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
