Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tar sig: denna blick eger ingenting som
berättigar till en sådan fruktan.“
“Men smärtan skall göra honom tokig, ifall
han icke redan är det!“ återtog Mörk och
trädde med den förtrolighe,t, som på senare
tider uppstått emellan honom och Will, intill
ynglingen, för hvilken han med lifliga tecken
tillkännagaf att Rosas förhållande blott var en
följd af skrämsel och att hon snart skulle blifva
som förr.
Men han fick fritt med ögon och tecken
gifva all den tröst han kunde uppfinna: Will
satt der så slö, att man tydligt såg att hans
förmyndares bemödanden ej rörde honom mer
än en sten.
“Låt mig försöka!“ sade Amelie... Den
stackars Amelie hade väntat sig helt annat,
väntat en högtid af frid och fröjd, åtminstone
den första aftonen.
Hon tog Wills hufvud mellan sina händer
och höll det intill sitt bröst, hennes tårar föllo
på hans panna, hennes smekande händer
klappade de afmagrade kinderna: han hade ju alltid
hållit henne så kär — men ingenting
tillkännagaf att han erfor något vid dessa tecken af en
öm mors varma deltagande. Nu tecknade hon
åt honom, att Rosa varit mycket sjuk och att
hon derföre var sig olik.
Allt detsamma.
Will var en maskin, han var ingenting,
och efter ännu ett par ytterligare försök sjönk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
