Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa steg upp och gick genast in i
sängkammaren, der Amelie, omgifven af sina äldre
döttrar, syntes i ett sådant tillstånd af svaghet
att hon knappt kunde hålla sig uppe.
Så snart Rosa visade sig, sträckte hon
sina armar mot henne.
“Fördöm oss ej, mitt barn — haf
medlidande med din mor! O, hvad kostade mig ej
alla dessa ord i går, då jag ville locka dig ur
ditt vackra eden, för att... Gud, gud, tag mig
bort från denna jord, der så oerhörda lidanden
krossa min själ!“
“Mamma, älskade mamma, jag är stark :
jag lider icke nu., icke mycket!“ Rosa smålog,
och hennes själfulla blick uppmanade modern
till hopp.
Mor och dotter förblefvo länge stumma,
bröst mot bröst.
“Jag kan då aldrig i evighet begripa,“ sade
Hildur, “hvartill denna olycka skulle tjena!“
(Hildur och brudgummen sjelf voro de enda
inom slägten som ej visste detta.) “Jag tycker
att Rosa varit tokig.“
Men då Rosa nu gick ur moderns i Teklas
famn, förstod hon att denna kände aUt, och
hon förstod det ännu bättre* då Tekla
hviska-de: “Mod, mitt barn! Jag har länge lidit, och
min kärlek till den, jag älskade, var för stor
att jag skulle vilja ha dragit en framtid,
måhända full af fasor, öfver hans hiifvud.“
Dessa ord gåfvo en ny belysning åt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
