Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Var det något?“ hviskade Hildur med
orolig röst.
Rosa fortfor att låtsa sofva, och Hildur,
som trodde att den rörelse hon sett blifvit
föranledd af någon smärta i drömmen, slöt åter
sina ögon och försjönk i sin tankeverld.
Emellertid vätte Rosa örngottet med stilla
tårar, ej frampressade af smärtan, utan af en
hög och herrlig fröjd, en fröjd värdig den
öfver-spänning, i hvilken hennes sinnen nu befunno sig.
“0,“ jublade en röst i hennes hjerta, “jag
visste nog att jag skulle hitta det bästa, det
rättaste, det skönaste, och det är blott
förunderligt att mina ögon så länge varit slutna!
Nu har jag ett mål, som skulle öfvervinna
dödens smärtor, ifall döden hade någon smärta
för bruden, som skyndar till sin brudgum. I
morgon, du lidande och bidande jungfru, som
i århundraden väntat på din befrierska, i
morgon, innan nattens timmar inträda, har din
trötta ande vunnit den eviga friden“ ....
Jag mins nu hur det gick liksom en
rysning genom min Albins hjerta, då jag berättade
honom sagan, som förtäljer att Unghanses
dotter ej finner hvila i sin graf, innan en annan
af Wisbys döttrar offrar sitt blod för kärlekens
skull: det var aningen, det hemlighetsfulla
bandet mellan oss och andeverlden, som lät
honom erfara att denna jungfru rörde honom.
Och jag, jag, som så högt älskat Unghanses
dotter, hvarföre var min tanke intill denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
