- Project Runeberg -  Chr. Er. Fahlcrantz' Samlade skrifter / Band 1. Ansgarius. Bilder ur nord-apostelns lif /
12

(1863-1866) [MARC] Author: Erik Fahlcrantz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ej han dem valde, ej vågade tro, hvad allt de betydde:
<r«Bam! du skall kallas den Högstes prophet, skall gå före Herran,
Till att bereda Hans vägar och dela Hans salighets kunskap
Ut åt Hans folk; på det deras synd må varda förlåten,

Genom vår Guds barmhertighets djup, att solen af höjden
Hafver oss, menniskor arma, besökt, att uppenbar varda
Dem, som sitta i mörkret och dödsens skugga!»» — Till orden
Syntes natura bekräftelse ge derute, ty praktfull
Upprann solen och mörkret vek och skuggorna flydde.
Guldomstrålad ock stod den herrliga kretsen i kammarn.
Megenfrid reste sig upp för att gå; men se i detsamma
Föll öfver gossens ögon en flod af lågande solsken;

Klart går upp deras blåa ljus, — dock utan förundran
Sväfvar hans själfulla blick omkring bland alla de stumma.
Visst var hans synverld nyss så nära liknande denna,

Att han i blinken ej ser, att ny är taflan — och jordisk.
Säkert han sett guldlockiga barn i svallande solljus, —

Skådat i dessas ring förklarade qvinnor och fäder. —

Snart dock ses i hans själ sig söndra de skiftande verldar;
Kända och älskade drag nedlocka hans sinne till jordens
Skönaste minnen och lek. Han böjer sig glad till de kära —
Men, på en gång, såsom halft förskräckt för frestelsens vådor,
Gömmer han blicken igen vid fadrens hjerta: «o, dröj ej!

För mig till henne!» han hviskar, och ser ej upp, förrän denne
Svarat: «till henne vår bana oss för — vi gå till Corbeja.»

Då, såsom lyftad med ens från alla de jordiska faror,

Ser han i strålande kärlek ned på den verld, som han tillhört;
Men emot Riddaren blott han sträcker med innerlig längtan
Ut sina armar, och förd till hans hals, omsluter den häftigt.
Äfven han ord hörs säga, med röst, som darrar af tjusning;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:12:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fcesamlade/1/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free