Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vill aningen om denna orätts grund,
Framkalla harmens och försvarets ord;
Men ängeln i det qvalda bröstet hviskar:
«Hvad rörer dig hans egna hårdhets ursprung?
Är icke dennas utbrott nu ett ord
Af himlens Herre på hans läppar lagd t,
Yet han ock ej, att genom honom, syndarn,
Den helige dig straffa vill och pröfva?»
För denna röst sitt väsens inre böjer
Ansgarius — och går. Ej vet han hvart?
Och snart i öde marker, vilda skogar,
Han vandrar, utan mål och utan ljus,
Ty Herrens vilja, straffets dunkla mening,
Sig ännu icke för hans själ förklarar.
Väl mången gång af trötthet, vakor, hunger,
Han dignar ned, dock oftare i bön
Om ljus af höjden: har ännu han kallet
Att såsom himlens budskap träda upp?
Än värdighet att verka, lida, offras
För Ordet? Ropar än de slagnes blod
Anklagande till himlen? — Skall för evigt
Dess vrede binda den förskjutnes tunga?
Om tecken beder han, men stum är himlen.
En känsla tröstande dock bor i hjertat,
Och den är lidandets, är straffets egen,
Är rösten, då och då förnummen djupt,
Om Herrens aga, skänkt åt den, Han älskar,
Om löftet, att för dem, som Honom älska,
Allt till det bästa tjenar. Herdestafven
Har gifvaren utur hans händer tagit;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
