Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ser den framvälla lika ren i den minst bemärkta verksamhet
som i de största hjeltehandlingar, — när Luther, förgätande
sin kraft, bönfaUer boa pifvar oeh kejsare för Ordets frihet,
eller när han ljungar Ordets äska mot bönens föraktare — när
han öfvev läran sprider bevisningens stilla ljus eller ingifvelsena
solblixtar — när han bortdriver sina anhängare och visar
dem tiH Christina — när han, gifvaade sig sjelf fången för
den klentrogne furstena lugn, arbetar på Skriftens befrielse»
eller när han, byggande på mer än furstebeskydd, står fram
sjelf en fwrstebeakyddare i vantrons oeh passionernas storm,
bjuder oeh vinner lugn, och söndersliter det syndatäckefee,
hvartili sjelfsv&ldet i hans namn vill förvandla den christnes
frihet när han till riddarna och furatarne, som förhastadt
erbjuda svärdets hjelp i andens strider, lugnande säger: »Genom
Ordet har verlden blifvit öfvervunnen, genom Ordet är Kyrkan
bevarad, genom Ordet skall hon åter uppstå, oeh Antichrist,
såsom han utan våld bekommit sitt, skall oek utan våld falla»*
eller när han till desse samme, svigtande i pröfningens
hårdaste tid, talar de heliga orden: «Det är nödvändigt, att Christi
kors tippbäres; Verlden vill icke bära det, utan endast lägga
det på andra; skall det ej ligga nedtrampadt och föraktadt, så
måste vi bära dek»
Den som 8& följer Reformationens första, rena utveckling,
och ser, huru konungars hjertan ledas såsom vattubäckar i
Herrans hand, huru för det lefvande Ordets kraft, stilla, såsom af
sig sjelfva, bindlarna falla från folkens ögon,, bojorna från de
fångnes händer och vapnen ur våldsverkarens, huru afgudame
sjunka tillbaka i afgrunden och nattens skräckbilder försmälta,
när från renad himmel den enda solen åter lyser — han ser
ock, att allt verkar den ende samme Anden. Rör hans
öga hvilar ock det fullaste himmelsljus öfver den dag, hvars
minne vi nu begå. När Carl, stolt litande: på medvetandet af
sin regentesjäls öfveriägsenhet, sin kraft, sitt snille, sin
sjelfbe-herrskning, redan med seger pröfvade mot så väl den högsta
andlige som den högsta verldslige motståndaren, mot Clemens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
